Fram till sena 1800-talet var normen i det svenska bondesamhället att flera generationer delade både bostad och arbete på samma gård. Visa av kunskap fanns våra mor- och farföräldrar alltid nära till hands. Att vi blir trygga av det vi känner till är känt sedan länge. På första parkett fick vi se småsyskon födas i hemmet. Vi såg hur, framförallt kvinnor i hemmet, vaggade, tröstade, matade och skötte barn.
När Sverige industrialiserades, barnomsorgen byggdes ut och samhället blev allt mer individualiserat i mitten på 1900-talet behövde inte generationer längre bo tillsammans för att klara sig ekonomiskt. Men vad hände med vår psykologiska, sociala och praktiska förmåga att klara oss ensamma, och framförallt, som nyblivna föräldrar?
När samhället kom att ta allt större ansvar över barnomsorgen fick den vuxna individens behov allt mer fokus. Men har fokuset på individens behov spårat ur? Och vad hände med barnets behov?
Överdriven oro
Ända till dagen du får ett positivt graviditetsbesked har du kunnat fokusera helt på dina egna behov. Jag upplever att det, för många, är en chockerande omställning. Under graviditeten har många en överdriven oro för saker som sällan blir realitet. Även om alla kontroller är normala har den gravida svårt att lita på det och vill gärna ha fler kontroller. Vidare är vi rädda för förlossningen för att den är delvis okontrollerbar. Varför känner vi inte att det okontrollerbara kan bli något fint? Varför kan vi inte fokusera på det övervägande som förblir helt normalt? När barnet sedan har kommit uppstår det ”ny” oro kring barnet. Oro arbetar nämligen så, oro föder oro och försvinner sällan bara för att barnet kommer ut. Vad hände med vår inre trygghet? Den som våra äldre tidigare förankrade i oss?
Låt mig ge några exempel. Jag har många gånger fått känslan av att det inte spelar någon roll hur mycket jag informerar om amning, ändå saknade de nyblivna mammorna information om amning. Min upplevelse är att de inte riktigt kunde koncentrera sig på något efter förlossningen. Kanske beror det på att det är för mycket surr runt omkring, arbete som ska utföras, alla mediala kanaler i omlopp och pålagda krav kring hur du ska vara som mamma..
Hur en nybliven förälder sköter sitt nyfödda barn är en minimal del av den information vi ger från mödravården, kanske är den inte tillräcklig, men var ligger ansvaret? Jag får ofta höra frågor såsom ”är något fel?”, ”jag har nog inte tillräckligt med mjölk”, ”är barnet verkligen friskt”, ”jag vet inte hur jag ska hålla mitt barn, kan inte du som är proffs göra det”, ”varför skriker mitt barn?”, ”ska inte mitt barn sova nu?” eller ”hur ska jag våga ta hem mitt barn?”. Då har den nyblivna familjen inte ens lämnat förlossningen. Varför kan vi inte vända på frågan i stället: varför skulle något vara fel? Jag hör nämligen mormor fråga just det.
Vid ett kalas fick jag en chockreaktion från en annan förälder när jag berättat att jag varit i skidbacken med mina barn
När jag träffar andra föräldrar privat lyssnar jag ofta till fortsättningen av denna bristande tillit till sin egen föräldraförmåga. Kanske är det ett storstadssyndrom, vi bor i Stockholm, vad vet jag. Vid ett kalas fick jag en chockreaktion från en annan förälder när jag berättat att jag varit i skidbacken med mina barn. ”Har du varit i skidbacken ensam med två barn - samtidigt?” utbrast hon. ”Ja”, svarade jag. ”Vilken skidskola gick dem på löd nästa fråga?”. Jag svarade att de inte gått i en skidskola utan att jag lärt dem. Precis som att jag lärt dem att simma, cykla och tacka för maten. Hakan kom aldrig upp. Jag förstod inte hur det kunde komma som en så stor chock för henne. Jag säger inte att skid- eller simskola skulle vara fel för ett barn, men att det är så avvikande att man skulle kunna lära sina barn dessa saker själv, anser jag uppseendeväckande.
Har vårt individualistiska samhälle gjort oss en björntjänst? Den moderna människan gillar att felsöka och kontrollera och någonstans där på vägen har vi tappat vår tilltro till det normala och vår egen förmåga. Det är med andra ord inte konstigt att vi blir ställda. Att bli förälder i dag är en livskris, såsom att gå i pension eller när barnen flyttar hemifrån. Känns det inte rätt sorgligt egentligen? Den dagen du blir förälder startar 18 år (om inte längre) av ett föräldraskap där du inte kommer kunna kontrollera allt hos ditt barn.
Saknar förmåga
I Japan, ett land som ligger nära Sverige när det kommer till individualisering, kan du hyra en äldre för tjänster eller utmaningar. Är det vad som krävs för att vi ska bli mer trygga i oss själva? Eller ska grundskolan införa lektioner i hur vi utvecklar både psykologisk- och praktisk trygghet? Sorgligt nog verkar det dock som att den individualistiska personen i dag saknar egen förmåga till att skapa sin egen trygghet. En trygg förälder ger oss trygga barn och vi måste hjälpas åt för att bryta denna cykel. Om vi inte får nyblivna föräldrar att tro på sig själva hur kommer det annars bli med nästa generation?
Sara Dellner, barnmorska