Stämningen i Almedalen har varit spänd. Regeringspartierna är hårt trängda, väljarstödet sviktar. Medan oppositionspartierna saknar ett klart regeringsalternativ.
Så Magdalena Andersson (S) håller öppet för samarbeten med alla utom SD. Ebba Busch (KD) flirtar med henne och skickar signaler om möte i mitten. Garderar så för sitt parti vid en förlust för Tidö – och försöker undvika denna med kvinnors röster från vänster. Mjukare politik.
Tidöpartierna måste dominera debatten för att överbrygga gapet. Levererade de i Visby? Nej, utöver den slutliga stöten för en kärnkraft på marknadens villkor. Men statligt ägande av kärnkraft är knappast en valvändare.
De fyra Tidöpartierna gick 2022 hårt för ett ”paradigmskifte”. Mycket skulle ändras och fort skulle det gå – hellre good enough nu än perfekt om fem år.
Att stora samhällsförändringar måste göras med eftertanke skulle vara en kritik att vänta också från klassiskt konservativt håll – om inte regeringsmakten vägde tyngre. Eller ambitionen att vrida tillbaka samhället till det som var innan en förhatlig ”kulturmarxism” rörde till allt.
Tidösamarbetet – där tre partier hyser spår av konservatism – har levererat radikal politik. Långt från konservatismens grundare Edmund Burke. Men också långt ifrån liberalism. Borgerliga väljare kan känna sig förvirrade.
Också de ”hårt arbetande” svenskar Tidö vänder sig till; lite oklart dock hur hårt man måste jobba för att räknas, och med vad.
Moderaterna står traditionellt på två ben: det liberala och det konservativa. Under denna mandatperiod har det frihetliga dock haltat betänkligt. Plånboksfrågor och social ingenjörskonst var också vad Ulf Kristersson (M) bjöd på i Almedalen.
Föräldraavdrag på skatten.
”Villa, Volvo och vovve.”
Sverigedemokraterna kallar sig socialkonservativt, men politiken osar högernationalism. Partiets utspel i Visby gällde ett kollektivt nimby, att boende ska kunna gå samman kring ett nej till höghus i villaidyllen. För att hålla invandrare borta.
KD hävdar att kristdemokrati är en egen ideologi, ”demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund” och Ebba Busch har åter höjt tonläget om detta. Men efter den såriga debatten om tonårsutvisningarna talar hon nu om ”en höger med hjärta”. Hård migrationspolitik ska följas av mjuk integration, menar kappvändarnas drottning.
Som förstås anar att det svaga stödet inte beror på att kvinnor inte förstår hur bra Tidöpolitiken är. Utan bara inte vill ha den.
Klassisk konservatism bygger på att människan har destruktiva krafter som måste hållas i schack. Hen respekterar familjen och nationen, traditioner och auktoriteter. Förändring i samhället ska därför ske gradvis och bygga på det redan beprövade.
Denna konservatism var länge helt ute i Sverige. Som dammig och reaktionär passade den landet som kallar sig världens modernaste. Nu kommer den igen. Inte längre illa sedd, inte längre bakåtsträvande. Bara rätt i tiden när högerpopulismen krattat med förakt för ”vänsterliberaler”.
Sverige ska bli rikare och tryggare, säger Tidögänget, för det har regeringen “spänt bågen”. Ordning ska det vara. Rättigheter ska balanseras med skyldigheter, kriminalpolitiken och skolpolitiken dras i konservativ riktning. Invandringen ska begränsas, målet är EU-rättens minimigräns.
Inte bara i Sverige finns nu ett nytt temperament, utan tålamod och eftertanke. Nu krävs kraftig återställning från det ”vänstern” åstadkommit – oavsett om det handlar om kommunister, liberaler eller frihetsälskande individualister.
I kulturkriget ses migration från icke-kristna länder som ett hot. Institutioner som brukar ses som samhällets stöttepelare – akademin, medierna, myndigheterna – kritiseras som woke. Alltså bärare av värden som konservativa inte omfattar.
Logiken blir då att eftersom institutionerna har förändrats så är det rätt också för konservativa att förändra institutionerna. Så som nationalkonservativa PiS i Polen eller Viktor Orbáns Fidesz i Ungern. Denna nya höger är numera bland de största partierna i flera europeiska länder och statsvetare börjar peka på en förändring bortom dagspolitiken.
Timbros Andreas Johansson Heinö lyfte i Visby att det som setts som högerpopulism etiketteras om som nationalkonservatism.
I populism går den grundläggande konfliktlinjen mellan eliten och folket. Men för partier vid makten är det svårt att fortsätta som just antietablissemang – ja, Trump lyckas vara ett undantag. Dessutom har många enfrågepartier, som SD, breddat sig med politik också för andra frågor än invandring och kriminalitet.
När de börja kalla sig nationalkonservativa förändras inte bara partierna utan också bilden av konservatism, menar Andreas Johansson Heinö.
I Filosofiska rummet i SR (21/6) betonar han att konservatismen visserligen är mer kraftfull idag också i Sverige, men att inget parti har den som primär ideologi, utan gifter ihop konservativa värderingar med sin egen huvudideologi.
Men han skissar på hur konservatismen får en mer framträdande roll. På samma sätt som liberalismen hyser både socialliberalism och nyliberalism finns det olika former av konservatism. Då kan SD vara uttalat nationalkonservativt, M fortsatt liberalkonservativt och KD socialkonservativt – vilket Ebba Busch illustrerade också i Almedalen.
Tre ideologiskt igenkännbara positioner. Tre nyanser av konservatism.
Efter Almedalsveckan väntar hängmattan. Sedan är det val. Om inget helt oväntat händer förlorar Tidölaget. Men inget är klart innan allt är klart. På valdagen.
Så det finns skäl att minnas att en Tidöseger inte bara håller S från makten – utan kommer med mer radikal politik. Inte traditionellt konservativ, men verkligen inte heller liberal. Det borde skava i tilltufsade liberaler och liberalt sinnade moderater. Men också andra som tycker att eftertanke är värdefull, för att fort lätt blir fel.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.