Caro Claire Burke
Yesteryear. Översättning: Karin Wijk. Polaris. 495 sidor.
Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.
Under några års tid – fråga mig inte varför – har jag följt en amerikansk influerarfamilj på Youtube: mamma, pappa, sex kids och en tillvaro som för en utomstående verkar bestå av att åka till Target och Costco för att köpa plast och transfett. ”Fråga mig inte varför” skriver jag, men jag det är klart jag vet varför – en grumlig cocktail av förfasande och en gnutta avund. Eller för att citera huvudpersonen Natalies yrkesbeskrivning i romanen ”Yesteryear”: ”En influerares mål är inte att vara älskvärd, och det är inte att vara outhärdlig. Målet är att vara både och samtidigt.”
Natalie har ett ord för såna som mig också: Arga Kvinnor, liberala storstadshaggor som älskar att störa sig på andra kvinnor. I synnerhet såna som Natalie, tacksamma hemmafruar som utan minsta tanke på barnfritt självförverkligande klämt ur sig minst tre ungar innan de fyllt 25.
Natalie Heller Mills är vid romanens start USA:s mest kända tradwife. Hon, maken Caleb och de fem barnen bor på gården Yesteryear i potatisdelstaten Idaho. Gården är renoverad enligt gammaldags estetik: golvplankor tillhyvlade så att de ska se se ut ”som om de vore upprivna ur självaste Mayflower”, väggarna målade i nyansen Pionjär.
Natalie dokumenterar sin vardag på noggrant kurerade bilder och videoklipp – som surdegsbak med örtdekor i form av Jesu födelse – med hjälp av producenten Shannon, en retlig Brooklynbrutta med näsring som verkar ha genomskådat vem Natalie egentligen är: arg och falsk under den domesticerade ytan.
För Caleb är oftast impotent – barnen har Natalie fått genom att inseminera sig med en stekpipett – och pengarna till huset har hon fått av sin ärkekonservative svärfar på villkoret att hon hjälper honom med hans presidentkampanj. De ekologiska grönsakerna glänser tack vare bekämpningsmedel, farmens romantiska merch är tillverkad i Kina.
Så en morgon vaknar Natalie i det nybyggar-Amerika hon och hennes följare romantiserar: samma plats, men år 1855. Utan el, utan bekvämligheter, och med en make som utan rättsliga konsekvenser kan våldta och slå. Och vems är alla barnen? De ser ut som hennes, men ändå inte.
Det är en briljant romanpremiss, och stundtals är ”Yesteryear” rätt underhållande. Om man följt med i amerikansk influerarkultur anar man verklighetsförlagorna: den dömda barnmisshandlaren Ruby Franke till exempel, Instagramkontot Ballerina Farm. Maga-mannen Charlie Kirks änglalika änka Erika. Då och då tänker jag på ”Handmaid’s tale”, med Natalie som ett slags fan fiction-variant av Serena Joy. Och förstås också lite på ”Gone girl” och dess rasande protagonist.
Ändå är helheten tunn, de nästan 500 sidorna till trots. Dels är det något med romanens politiska klangbotten – satiren över ett Trumpigt, polariserat USA känns både senkommen och blek. Dels är det något med språkförflyttningen, trots att översättningen är utmärkt – högerkristna tradwives och nybyggarromantik är så amerikanska företeelser att det är svårt att få berättelsen att svänga lika snyggt på svenska, vilket om inte annat märks i att många av originaluttrycken fått stå kvar.
Framför allt är Natalie inte alls en så spännande huvudperson som boken försöker göra henne till. Filmrättigheterna till ”Yesteryear” såldes redan innan boken var klar – ”teamet på Amazon” tackas i överdådigt tonfall i efterordet – och jag anar en viss klåfingrighet från en studio som velat försäkra sig om en smaskig filmintrig snarare än en sammanhängande roman, vilket inte minst manifesteras i den sena, urklumpiga twisten.
Som strandläsning är ”Yesteryear” helt okej, men den som vill se en riktig skräckhistoria om Maga-USA:s kristna storfamiljer rekommenderas att stanna inne och se dokumentärserien ”Shiny happy people” i stället.