Ann Jäderlund
Solen syns och solen svävar. Albert Bonniers förlag, 150 sidor.
Karin Nykvist är litteraturvetare vid Lunds universitet och kritiker på kultursidan.
Vad ska vi med poesin till? För mig är svaret enkelt: för att se världen. Och nu, när vi går i sommaren ut, så är Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar”, en självklar följeslagare. Boken är både en lovsång och en sorgesång – en hyllning till den växternas och språkets mångfald som omger oss, och en avskedshälsning till den värld som nu försvinner framför våra ögon.
I centrum står den underbart värmande, livgivande och – vi märker det alla – allt oftare allt för varma solen. Dess ljus silar genom dikterna, ger glimmer på vattnet och väcker jordens artrikedom: att räkna alla sorters gräs och örter som boken rymmer är en grannlaga uppgift.
Verserna knyter an till den naturlyrik vi känner igen från litteraturhistorien, särskilt romantiken, men lägger på ett oroslager av sorg, klimatkris och död: ”för varje år / blir havet allt / djupare”.
Men det är livet som dominerar, och det ekar av psalm och sång: rytm, ljudlek och ordlek har alltid varit Jäderlunds signum. Så leker hon till exempel med ”En vänlig grönskas rika dräkt” och låter den välkända psalmen skönjas i musikaliska verser:
all vind går upp
all vind går upp
från himlen och från träden
den grönska djupa
kväden
Hos Carl David af Wirsén är det fåglarnas ”glada kväden” som ”går opp”, ackompanjerade av blommor och träd, men hos Jäderlund är fåglarna borta. I stället är det på något sätt allt, alla levande varelsers hem som sjunger: vinden, träden, grönskan.
”Solen syns och solen svävar” är poesi med sinnligheten i centrum. Rytmen och ljudupprepningarna gör ibland dikten nästan outhärdligt vacker, samtidigt som den berättar om just sinnliga upplevelser: om ögats känslighet för ljusets skiftningar, om hur vindens gång i gräs och lövverk låter och om hur markens fukt och vindens gång uppfattas av huden.
Trots denna sinnlighet är det inte människan som är huvudperson, utan det som i religiösa sammanhang brukar kallas för skapelsen. Och visst finns här ett språk som hämtats från kristen tradition, med ord som ”håg”, olika varianter av ”evig” och uttryck som ”vare lov”. Vissa dikter kan nästan läsas som små skapelseberättelser.
De många artnamnen blir till fantasieggande ramsor. Så blir som så ofta hos Jäderlund också språket till en av diktens huvudsaker. Det blir särskilt tydligt i alla spännande synonymer för samma blomma. Många av dessa vackra ord används inte längre, utan är snarare del av vår språkhistoria: det är namn som Jäderlund kanske hittat hos Carl von Linné eller Elias Fries.
En del ord och artnamn hittar jag inte i någon bok alls. Det behöver ju inte betyda att de inte finns: människans språkliga uppfinningsrikedom firas här tillsammans med ängens överflöd. Och vissa ord väcks upp från de döda. Som det underbara ”vartaga”: det borde vi ägna oss lite mer åt!
På åttiotalet buntades Ann Jäderlund ofta ihop med andra unga kvinnliga lyriker – som Katarina Frostenson och Birgitta Lillpers – och fick epitetet ”obegriplig”. Idag är det både hopbuntandet och epitetgivandet som är obegripligt: dessa poeter är inte så lika varandra alls. Särskilt obegripliga är de inte heller. Och Ann Jäderlund är en av de mest omedelbara poeter vi har.
Dikterna i ”Solen syns och solen svävar” läses med fördel högt på vilken sommarfest som helst – kanske särskilt sådana som firas på en äng, vid ett vatten, under en sol. Så får alla där chansen att verkligen se allt det sköna som vi ännu omges och genomströmmas av: ”ska jag välja en gren / ska jag tänka på blomman / på varje gren hänger det / ett litet blad”.
Själv kommer jag aldrig att se på en sommaräng på samma sätt igen.