GUANGZHOU. Kina skapade hundratals miljoner jobb under 40 år och blev världens verkstadsgolv. Nu försvinner i stället arbetstillfällen. Företag pressar varandra i ursinnig konkurrens och arbetare får se lönen sjunka.
På en gata i södra Kinas textilhuvudstad hotar slagsmål när dagens jobb delas ut.
Gatan är ökänd. Det är rörigt och regnigt så här års. En agent för en textilfabrik tar skydd under ett paraply. På kartongbiten hon håller upp står en kort beskrivning av en enda söm på en byxa som företaget vill ha hjälp med.
En medelålders man visar intresse för uppdraget. Han tillhör skaran av hundratals textilarbetare som samlats på gatan för att söka ett jobb för dagen för att få ihop till sitt uppehälle.
– Bara 90 öre per byxsöm, det är för lite, utbrister han och går därifrån när han hör fabrikens bud.
Längs gatan finns denna dag ett 30-tal jobberbjudanden textade på kartongbitar, som hålls upp av representanter för textilfabrikerna. Arbetare i störst behov av pengar håller sig framme och accepterar villkoren. När dagen är slut plingar det till i deras mobiltelefoner när ersättningen dykt upp på deras bankkonto.
Huang, en 39-årig man från en by längre norrut i landet, skrollar i sin telefon för att räkna ihop inkomsterna för den senaste månaden.
– Jag har inte jobbat mycket, det är svårt att hitta jobb under lågsäsong, det har bara blivit 5 180 yuan (7 300 kronor). Men då ingår också pengar som jag lånat från kompisar.
I över tio år har han försörjt sig på att sy kläder. Han flyttade från sin hemby till storstaden Guangzhou i södra Kina och fick en inkomst som han tidigare inte hade kunnat drömma om.
– Förr var det lättare att tjäna pengar, ibland över 10 000 yuan (14 000 kronor) i månaden, säger han.
Han beskriver spiralen nedåt:
– Fabrikerna i det här området är små och syr kläder av sämre kvalitet, konkurrensen från Vietnam och Indien är hård och handelskriget har minskat exporten. Därför har lönerna sjunkit.
Klockan åtta varje morgon är han ute på gatan för att börja jakten på ett arbete.
– Då är det vanligt att det utbryter slagsmål. Det är inte konstigt eftersom vi är många som har dåligt med pengar och behöver jobb. Om fabrikerna kanske söker endast kvinnor till sina arbeten blir stämningen upprörd.
Efter jobbet – om det blir något – samlas daglönarna för att spela mahjong. Huang har spelat bort en hel del pengar och skäms för att åka hem till sin by och träffa sina föräldrar utan sparpengar.
– Jag har inte varit hemma på det kinesiska nyåret på fyra år.
Han är inte ung längre. Vid 39 års ålder säger han att han är i desperat behov av en förändring.
I 40 års tid har flyttströmmen gått från den kinesiska landsbygden till storstäderna med i genomsnitt 15 miljoner invånare om året. Så växte det moderna Kina fram när migrantarbetare, barn till fattiga bönder, flyttade och tog jobb som byggarbetare i städerna. Andra hamnade som Huang i tillverkningsindustrin och bidrog till landets växande exportinkomster. Många fick också jobb i städernas servicesektor. Lönerna ökade snabbt.
I fjol satte Kinas handelsöverskott rekord, med den obegripligt stora summan av nästan 12 000 miljarder kronor.
Ändå sprider sig en stämning av oro i breda folklager, mest bland arbetare. På kinesiska brukar det sammanfattas med ordet neijuan. Det beskriver en förödande och självförgörande konkurrens, där företag ger sig in i priskrig för att konkurrera ut varandra – utan att det ger något i gengäld. Marginalerna pressas och det slutar med att alla får det sämre.
Anställda sägs upp på grund av arbetsbrist. En 30-årig kvinna vid en personalavdelning på ett it-företag i Shenzhen räknar inte med att hitta ett jobb igen som ger henne samma lön, motsvarande drygt 14 000 kronor i månaden.
En man som bara fick ut sin grundlön på ett finansbolag, inte längre någon bonus, valde att sluta och bli gigarbetande matbud. I dag tjänar han hälften av de motsvarande 11 300 kronor han hade och tror att det blir svårt att hitta ett lika välavlönat arbete i framtiden.
Dagens Kina är fullt av folk som tidigare tjänade runt 11 000 kronor, men som numera måste nöja sig med hälften. Genomsnittsinkomsten för arbetare, utan universitetsexamen, ligger år 2026 på cirka 7 000 svenska kronor per månad, enligt en beräkning gjord av Economic Research Institute.
Snart kan även de nya flexibla branscherna vara mättade, enligt experter. Det finns inte pengar nog att tjäna för hur många mat- och varubud som helst. Eller chaufförer som kör för Didi, Kinas motsvarighet till Uber.
En chaufför jag träffar är uppgiven inför den framtida konkurrensen av självkörande bilar. Han förbannar Teslagrundaren Elon Musk.
En annan chaufför, som kör taxi, ber om extra pengar eftersom han väntat i två timmar på just den här körningen från flygplatsen i Peking. Förr om åren var det passagerarna som fick vänta på honom.
Lägg därtill byggarbetare som generellt har svårt att hitta jobb sedan en fastighetskris drabbade Kina för fem år sedan, och där över tolv miljoner nyutexaminerade studenter från universitetet ger sig in på arbetsmarknaden. Konkurrensen är stenhård och många känner oro.
Fastighetskrisen i sig är en anledning till den utbredda modlösheten. Den ger bostadsägarna en känsla av förlorat välstånd. Och påverkar i sin tur viljan att konsumera, som är en annan faktor som gör att landets ekonomi inte växer som tidigare. Risken att bli av med jobbet gör också att många håller hårt i pengarna.
Inget land har som Kina robotiserat sina fabriker. Industrirobotarna ersätter många arbetare och är viktigare för produktionen än de människoliknande robotar som ständigt uppmärksammas. I den nya vågen kommer artificiell intelligens (AI).
För det styrande kommunistpartiet är AI en satsning på liv och död i konkurrensen med USA, men på lång sikt även för att fylla luckan när det blir brist på arbetare i den åldrande befolkningen. På kort sikt stressas partiet av hur AI kommer att ersätta anställda på både kontor och inom tillverkningsindustrin.
Tillbaka bland textilfabrikerna i södra Kina säger Chen, en kvinna, att hon tröttnat på att tillverka för Shein, snabbmodeföretaget som säljer varor över hela världen. Hon lovas motsvarande 30 öre per hål och fastsydd knapp i en blus.
– Sedan prutar de alltid och vill ha rabatt. Jag vill inte jobba för dem längre.
Textilfabriker på alla nivåer pressas. Till och med Shein drabbas, vars aktie tappat i värde efter börsintroduktionen i Hongkong nyligen.
Huang, mannen som söker påhugg i textilkvarteren i Guangzhou, funderar över framtiden.
– Jag har förlorat hoppet på att det ska bli bättre här, säger han.
Men att flytta tillbaka till sin hemby permanent är inget alternativ. Han skulle känna skam för att komma hem.
– Och där är det ännu svårare att hitta jobb.
På papperet är han jordbrukare, men han har aldrig lärt sig att bruka jorden.
– Vad jag skulle vilja göra, säger han, är att flytta till Singapore. Där pratar de också kinesiska.
Fakta.Många sadlar om och blir bud i gigekonomin
I Kina råder en fastighetskris sedan fem år. Arbetare oroas mer än tidigare av att förlora sitt arbete. Robotiseringen av landets fabriker minskar behovet av anställda i tillverkningsindustrin.
Sammantaget har det lett till att många invånare inte konsumerar varor och tjänster som det styrande kommunistpartiet hade önskat. Den skakiga ekonomin har lett till svårigheter för arbetare att hitta jobb, lönen sjunker i många fall.
Då sadlar många om och blir mat- och varubud i gigekonomin. Över huvudtaget ökar olika flexibla anställningsformer, som i år beräknas uppgå till 320 miljoner, jämfört med 280 miljoner i fjol, enligt China New Employment Froms Research Center.