I begynnelsen var människan rund som ett ägg, med fyra armar, fyra ben och två ansikten. Väldigt malliga var äggmänniskorna, så gudarna straffade deras högfärd genom att klyva dem itu. Sedan dess är vi dömda att febrilt söka efter vår andra halva. Så lyder kärlekens ursprungsmyt hos Aristofanes.
Nå, letandet har förstås komplicerats på olika sätt i varje tid. Det omgärdas av regler, icks och sociala konventioner.
Och i dag förstås av teknologins underverk, som mest tycks ha tillfört en grasserande svartsyn på kärlek och dejting. Det talas om heterofatalism. Miljontals människor har AI-flickvänner. Dejtingmarknaden med sitt eviga swajpande beskrivs som ett halvbarbariskt moras där du plötsligt kan utplånas genom att bli ghostad. Något som bland annat skildras i romanen ”Kvinnor som vi” av Dolly Alderton.
Felen man kan göra är många. I den 25 år gamla romantiska komedin, tillika wallraff-klassikern, ”Hur man blir av med en kille på 10 dagar” kastar sig Andy in i ett dejtingexperiment där hon ska testa alla beteenden som får en tjej att bli dumpad.
I ”Det är det här som kallas kärlek” lovar journalisten och författaren Petter Larsson göra något liknande. Han skapar en profil på en dejtingsida och börjar swajpa för att undersöka det motsatta: Vilka beteenden gör att du blir vald? Profilen liknar honom, men ändå inte. Bilden är kanske något förskönad. Namnet är ett annat. Men i stort sett är han sig själv.
Boken utgår från en enkel men svårbesvarad fråga: Hur bildas kärlekspar? Vad påverkar våra val? Och ytterst: vilka är kärlekens villkor i vår tid?
Förra året utkom den rigorösa tegelstenen ”Kärlekens tid”, där Augustprisvinnaren Magnus Västerbro följer den lidelsefulla kärlekens historia i 2 000 år. Larsson riktar i stället sin uppmärksamhet mot parbildningen.
Den röda tråden heter homogami, alltså likagifte.
Först gör Larsson en historisk genomgång av hur vi, styrda av sociala strukturer, har bildat par. Han presenterar en drös siffror och datum på en snygg och lekfull prosa som håller sig nära läsaren.
Kanske ibland väl nära – det händer att jag kommer på mig själv med att önska att författaren vågat lita mer på läsaren och tuta iväg.
Myter och fakta om ståndsgifte ställs mot myter och fakta om hur vi bildar par idag. Och snart blir det tydligt att mycket har förändrats – men också att förvånansvärt mycket har förblivit sig likt. I botten ligger en mer brännande och ganska obekväm fråga: Hur kommer det sig att moderna Sverige fortfarande i så hög grad ägnar sig åt likagifte?
Som Petter Larsson skriver så visar statistiken att vi i ett av världens mest inkomstmässigt jämlika, minst rasistiska och mest jämställda länder förälskar oss ”som gammalmodiga sexister. Män bör vara äldre och längre än kvinnor, eller i alla fall inte yngre och kortare. Kvinnor, men inte män, blir oattraktiva när de åldras. Vi gifter oss med en högsensitiv klassmedvetenhet. Silverskedarna ska ligga i en låda, Moraknivarna i en annan.”
Det är också här bokens verkliga nerv finns. För medan dejtingapparna gärna framställs som ett radikalt nytt sätt att hitta kärleken, visar Larsson hur gamla mönster fortsätter att styra vilka vi dras till, vilka vi väljer – och vilka som väljer oss.
Problemet är att boken lider av ett slags lanseringsproblem. Jag läser nämligen en helt annan bok än den jag trodde att jag skulle läsa.
För dejtingexperimentet, wallraffandet, det där med att ljuga på en app, kommer först när 70 sidor återstår. Det gör boken en otjänst. Som läsare går man länge och väntar på att få börja borra i dejtingapparna, samtidigt som man möter exempel efter exempel ur kärlekens historia. Annicka i 1600-talets Jönköping, prästdottern som fick ett dödfött barn med guldsmeden och lovades bort till präststudenten Petrus (fast hon älskar Anders), är ett fascinerande drama. Men jag kommer på mig själv med att tänka: när kommer dejtingappen?
Vilket är synd. För en bok om likagifte är egentligen betydligt mer intressant än ännu en bok om hur svårt det är att hitta kärleken på Tinder.