Första blatten på månen
Betyg: 3
DOKUMENTÄR. Sverige, 2026. Regi: Iván Blanco. Med: Douglas León (Dogge Doggelito). Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.24.
Mattias Oscarsson är filmredaktör och medarbetare på kulturredaktionen.
”Snubben trodde han va’ cool, för han hade en pistol.” Oh, happy days. Inte för att förorten var ett paradis när Latin Kings från Botkyrka slog igenom 1994 med albumet ”Välkommen till förorten”. Men gängvåldet var en mild västanfläkt jämfört med idag, och Latin Kings kändes lite som att de ville leka att de befann sig i Compton i Los Angeles.
Men som grupp var de banbrytande, absolut. Till skillnad från töntarna i Just D hade de en autenticitet, rappade på svenska om vardagen i orten, och fick svennekids att lära sig slangord som ”keff” och ”guss”. Och så hade de en oemotståndlig frontfigur i den karismatiske och charmige Dogge Doggelito som förvaltade sitt kändisskap väl. I ett 90-tal där nynazister oblygt paraderade på gatorna, och Sverige hade fått sitt första högerpopulistiska riksdagsparti, Ny demokrati, kampanjade han mot rasism. Och om han inte var det redan, så blev han definitivt folkkär när han gjorde reklamfilmer för Elgiganten år 2005 – reklam som ledde till en debatt om konstnärlig integritet och kulturarbetares knackiga ekonomi.
Dogge har det fortfarande knackigt. I Iván Blancos dokumentär ”Första blatten på månen” gör han förnedrande ströjobb som konferencier på företagsevent och klubbgig med undermåliga högtalarsystem. Till en spelning på Botkyrka marknad lockar han en publik på hela … två personer (en av dem dansar), en tragikomisk scen som skulle kunna vara hämtad från en film av Roy Andersson eller Aki Kaurismäki. Vi får se Dogge supa sig full och vinglande stå och kissa vid en vägkant. Det hela känns rätt rejält iscensatt för att filmen ska få en dramaturgisk kurva där vår uträknade huvudperson ska lyfta sig från botten till kanske inte månen men i alla fall ett mer stabilt liv.
Inbäddat innehåll
Filmen följer artisten under drygt tio år, och det blir en krokig och underhållande resa till nutid, där Dogge blivit morfar och ett stipendium räddat ekonomin, åtminstone tillfälligt (”Cornelis skickade 750 lax från himlen”).
Det går upp och ner, och Dogge kämpar med vikten och relationen till tonårsdottern, och ena dagen sjunger han med Lill-Babs eller Carola och nästa kränger han grillböcker eller agerar jultomte för brödfödan. Detta varvas med arkivklipp från 90-talet och gamla hemmafilmer. Bjuder på sig gör han verkligen: vi får se en minst sagt otränad Dogge duscha, och han hostar blod då han drabbats av en halsböld.
Det är en spretig film om en spretig man, men den stora smärtpunkten ger ”Första blatten på månen” tyngd. År 2005 gick Dogges fru bort i cancer, endast 32 år gammal, och han lämnades med deras tvååriga dotter, vilket artisten berättar om i en fin scen som etsar sig fast i minnet. Döden är ett tema, då vi även får se husdjur begravas under rituella former.
Den 27 september gästar Dogge Doggelito visningar av filmen på Kino i Lund och Panora i Malmö.