Händelserna i Borlänge må ha satt fart på debatten men röstningsmönstren i landets förorter var i blickfånget redan dessförinnan. Kombinationen av ett jämnt valresultat, kraftig övervikt för V- och S-röster och ett ökat deltagande med omkring tio procentenheter fick Tidö-sidans sympatisörer att reagera negativt på förortsröstningen. ”Klanröstning” och ”Röstboskap” är epitet som har använts.
Reaktionerna framstår delvis som yrvakna och överdrivna. Partierna till vänster har alltid dominerat i förorterna och ökningen i valdeltagande är mindre iögonfallande om man använder normalåret 2018 som referenspunkt i stället för 2022 då deltagandet var ovanligt lågt i förorterna.
Och även om man jämför med det speciella valet 2022 uppgår nettotillskottet av vänsterröster till följd av det ökade valdeltagandet till mellan 15 000 och 25 000 röster. Det är mycket men inte tillräckligt för att tippa balansen mellan blocken (oppositionen vann med 50 000 röster).
Samtidigt är de här invändningarna av mest akademiskt intresse. När ämnet väl kommit upp på dagordningen är det här för att stanna. Förortsröstningen rymmer allt för många politiskt komplikationer för att det ska bli som förut igen.
Det jag vill ta upp här är synen på valdeltagande. Ett högt och jämnt fördelat deltagande brukar betraktas som ett kvitto på att integrationen fungerar. Ur det perspektivet är det glädjande att grupper som annars brukar avstå denna gång valde att utnyttja sin rösträtt. Precis så har forskare på DN Debatt (23/9) avfärdat Tidö-sidans kritiska reaktioner: När förortsborna inte röstar är det dåligt och nu när de faktiskt gör det är det också dåligt. Hur ska ni ha det egentligen?
Jag är med på resonemanget. Om man bara tänker integration är 2026 års deltagandenivå en framgång. Den politiska jämlikheten är större efter valet 2026 än vad den var före valet. Likväl är det något som skaver och som gör Tidösidans reaktion begriplig.
Mobiliseringen av förortsrösterna skedde nämligen inte i ett vakuum. Precis som vid tidigare valtillfällen satsade många kommuner skattemedel på att öka valdeltagandet i bostadsområden med lågt deltagande. Pengarna gick till både frivilligorganisationer och projektanställda personer med beteckningar som ”demokratiambassadörer”. Det fanns även hybridvarianter som att ge de kommunägda allmännyttiga bostadsbolagen uppdrag att få upp valdeltagandet.
Mobiliseringskampanjerna var formellt och förhoppningsvis också reellt partipolitiskt neutrala men givet den underliggande fördelningen av partipreferenser blev satsningarna i praktiken en hjälp för partierna till vänster. Det är en gammal sanning inom kampanjforskningen att resurserna används effektivast i områden där stödet för det egna partiet är starkt. Den sanningen ändras inte bara för att de som manar till röstning saknar partipolitisk koppling.
Dilemmat är uppenbart. Anständiga personer vill ha en hög politisk jämlikhet men det är mycket begärt av parterna som missgynnas att de ska stå bakom satsningarna. Lyckligtvis finns det en lösning som skulle kunna fungera. När staten informerar inför valet får partierna pengar för uppdraget i förhållande till sin storlek. Kommuner som vill öka valdeltagandet med bevarad neutralitet skulle kunna göra motsvarande och ge uppdraget till partierna och fördela medlen proportionellt. Om inget görs finns en uppenbar risk för konflikt kring demokratipolitiken inför nästa val.