Sommarkvällar på jorden
Av Agneta Pleijel. Regi: Anna Azcárate. Scenografi, kostym: Nina Fransson. Ljus: Stuart Bailes. Ljud: Jonathan Flygare. Mask: Åsa Trulsson. Dramaturg: Anton Elmgren. I rollerna: Katarina Lundgren-Hugg, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Linn Mildehav, Erik Olsson, Viktor Nyström Sköld, Henrik Svalander, Julia Beckman.
Malmö stadsteater, Intiman till 11.11
Boel Gerell är författare och scenkonstkritiker på kultursidan.
Benvärmare, pilotglasögon och en knallgul Sony Walkman. Loafers, bomberjacka och Mateus rosévin. Varje detalj sitter när scenografen och kostymören Nina Fransson tar oss med tidsmaskin till Agneta Pleijels 1980-tal i Malmö stadsteaters uppsättning av familjedramat ”Sommarkvällar på jorden”.
Bara sommarhuset är tidlöst evigt och reducerat till en subtilt antydd takränna tillsammans med resten av landskapet: havet förstås, trädgården och den gyllengula kvällssolen. I en korgstol på den illusoriska verandan ruvar matriarken Karna över sina tre döttrar, svärsöner och barnbarn.
Av pjäsen som hade urpremiär på Dramaten i Stockholm 1986 gjorde Gunnel Lindblom en populär film med samma namn 1987 med teaterns stjärnspäckade ensemble i rollerna. När jag ser om filmen står det klart hur teatrala replikerna är även i filmversionen och att berättarstilen minst lika mycket som rekvisitan visar att tiden gått.
Också i Anna Azcárates regi på Intiman är det högtravande språket intakt med repliker som ”Nog är det väl en välsignelse att ha fått vara människa några sommarkvällar här på jorden?” Vackert javisst, men med en litterärt forcerad klang som får dramat att balansera på gränsen till det komiskt surrealistiska.
Replikerna levereras dessutom med skiftande lätthet av skådespelarna, där Katarina Lundgren-Hugg står ut i sin suveräna tolkning av Karna. I hennes mun lever språket och trots sin perifera position som åskådare till uppgörelserna inom familjen, blir hon ett stabilt nav i dramat.
Även om Agneta Pleijel började sin bana som dramatiker är det som skönlitterär författare hon gjort sig mest känd, senast med en svit självbiografiska böcker. Med hjälp av dessa kan också ”Sommarkvällar på jorden” läsas som en autofiktiv historia när systern Ulrika konfronteras med mannen Tomas otrohet och resultatet: en annan kvinna blir med barn.
Scenen återges i självbiografin ”Sniglar och snö” och är central också i uppsättningen. Blicken på ”den andra kvinnan”, som i pjäsen är en skrupelfri systerdotter med plutmun, är oförsonlig och blir i sitt blinda raseri en väl banal förenkling av den unga kvinnan och hennes motiv. Begränsningarna till trots gör Julia Beckman mesta möjliga av rollen.
Den otrogne mannen blir i Henrik Svalanders tolkning en fortsatt älskansvärd gestalt och ett aningslöst offer för den kvinnliga listen. Den gravida flickan har inget att komma med utöver sin fertila ungdom och precis som Agneta Pleijel och Maciej Zaremba gång på gång lappade ihop sitt förhållande får Ulrika snart tillbaka sin man igen.
Kärleken mellan könen är överlag en sårig historia med relationer stagnerade till det stereotypas gräns. Bäst fungerar pjäsen när den tillåts ta steget fullt ut mot absurdismen och det stiliserade draget förstärks i konflikterna mellan systrarna, makarna och generationerna.
I de skruvade scenerna uppstår en tragikomisk effekt som lyfter dramat och ger inte minst Susanne Karlsson och Erik Olsson chansen att göra mer av sina annars väl begränsade roller. Ändå kan man inte låta bli att fråga sig varför Malmö stadsteater ger just den här pjäsen just nu. Åttiotalsnostalgin till trots känns den mer bedagad än skarpslipat retrospektiv.