Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | PSYKISK OHÄLSA
Samhällsdebatten utgår i dag i stor utsträckning från att den ”psykiska ohälsan” ökar dramatiskt. Vänsterpartiet uppger exempelvis att var fjärde svensk lider av ”psykisk ohälsa”. Moderaterna lyfter att antalet patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin har ökat med 48 procent. Miljöpartiet och andra partier beskriver på liknande sätt en omfattande ökning av den ”psykiska ohälsan” och vill därför satsa mer pengar på psykiatrin, korta köerna, öka de förebyggande insatserna och upptäcka problemen tidigare.
Problemet är att utgångspunkten är fel och kommer dessutom att leda till mer ”psykisk ohälsa”, sjukskrivningar och lidande.
Föreställningen om ”psykisk ohälsa” har varit dominerande i flera decennier nu och trots insatser har antalet som anses omfattas av denna term har bara vuxit. Vi har hamnat helt fel i vår syn på psykiskt lidande på grund av begreppet. Antingen talar vi om psykisk sjukdom, där det finns tydliga kriterier för ett sjukdomstillstånd, eller så talar vi om psykiskt friska människor som upplever det lidande, den oro, sorg och frustration som ofrånkomligen är en del av livet. När vi blandar ihop dessa två skapar vi ett gränsland där normalt mänskligt lidande riskerar att betraktas som sjukdom. Något som blivit tydligt i samhället och som nu tar sig uttryck i den politiska debatten.
Om vi håller oss till den kliniska definitionen av psykisk sjukdom så finns det inte stöd för att den faktiska förekomsten av psykiska sjukdomar har ökat på det sätt som den politiska retoriken ger intryck av. Docent Sven Bremberg och professor Elisabeth Fernell konstaterar i en artikel i Läkartidningen den 16 december 2020 att det inte finns belägg för att den psykiska hälsan har försämrats sedan 1990. Förekomsten av diagnoser så som depression, ångestsyndrom och adhd, liksom neurologiska tillstånd, har varit relativt oförändrad i Sverige och övriga Västeuropa under de senaste decennierna.
Politiska förslag handlar om att skolpersonal ska bli bättre på att upptäcka ”psykisk ohälsa” och att förebyggande arbete ska sättas in allt tidigare. På vissa skolor avsätts schemalagd undervisningstid för att arbeta förebyggande mot ”psykisk ohälsa”. Tanken är av godo, men vad händer när barn och ungdomar ständigt uppmanas att känna efter, identifiera och analysera sitt psykiska mående? Vi riskerar att lära en hel generation att tolka vanligt mänskligt obehag som ett tecken på att något är fel.
Det finns en risk med att ständigt rikta uppmärksamheten mot psykiskt lidande. Det vi letar efter hittar vi också lättare. En ungdom som är nervös inför en redovisning börjar analysera sin nervositet till social ångest. En elev som inte vill gå till skolan börjar fundera på om det beror på ångest. Den som känner sig ledsen efter en konflikt börjar undra om hon är deprimerad. Och när dessa upplevelser sedan bekräftas av vuxenvärlden blir sjukdomskänslan ännu starkare. Det har då skapat en situation där själva försöken att förebygga ”psykisk ohälsa” bidrar till upplevelsen av den.
I Läkartidningen den 29 juli 2026 skriver ST-läkare Christian Nordenstam om hur sjukskrivningar upplevs av läkare ha blivit ett arbetsmiljöproblem då de ofta sjukskriver mer och längre perioder än vad de själva tycker är riktigt, för att undvika konflikt med patienterna. Nordenstam skriver vidare att patienter som söker för stress ser sin sjukskrivning som en ”självklarhet och rättighet”. Alltså är det ofta patienten som bestämmer om den är sjuk eller inte, baserat på det detektivarbete denne ständigt uppmuntras att hålla på med och som sjukvården bekräftar.
När en människa får höra att hennes normala reaktioner är symtom på sjukdom förändras också hennes syn på sig själv. Från att vara en person som har det svårt blir hon en person som är sjuk. Från att förväntas hantera sitt liv är nu förväntan att vården ska lösa det. Människor berövas sin egen tilltro på förmågan att självständigt ta sig ur det svåra.
När allt fler normala livsproblem beskrivs som ”psykisk ohälsa” ökar antalet människor som uppfattar sig som sjuka. När fler söker vård ökar vårdens behov av att möta efterfrågan. När vården diagnostiserar, behandlar och remitterar ökar samtidigt bilden av att problemen faktiskt är sjukdomar. Politikerna ser ökande vårdköer och ökande antal patienter och drar därför slutsatsen att ännu mer resurser behövs. Vi har skapat en perpetuum mobile, ett evighetshjul.
Vad ska vi då göra?
Vi behöver inte korta köer, vi behöver få bort folk från de köer de inte hör hemma i. Unga måste rustas för livet, inte förskonas från det. Barn och ungdomar behöver få erfara att motgångar går att övervinna. Barn och ungdomar behöver få misslyckas, bli avvisade, känna sig ensamma, vara nervösa, bli arga, vara ledsna och gå till skolan trots att de inte vill, utan att varje sådan upplevelse omedelbart behöver en psykiatrisk förklaring. Det är genom erfarenheten av att kunna hantera svårigheter som motståndskraft byggs.
Samma gäller vuxna. Livets besvärligheter är verkliga. De ska inte döljas eller bortförklaras men heller inte patologiseras. En diagnos är sällan en lösning, snarare en start på passivisering och utanförskap.
Vi bör påminna oss om att målet med våra insatser är WHO:s definition av ”god psykisk hälsa: ”Ett tillstånd av välbefinnande i vilken en individ ser sina egna förmågor, kan hantera livets normala utmaningar, fungerar i sitt arbete och kan bidra till samhället.” En infallsvinkel som borde prioriteras över att lyfta det vi vill bli av med.
Jehoshua Kaufman
leg psykolog och psykoterapeut
Gunny Christensen Åkesson
auktoriserad socionom, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator