Det är ett faktum att ”har växt” blir vanligare och ”har vuxit” ovanligare. Förändringen har pågått i flera decennier och retat språkkänslan hos dem som tycker att växt enbart är något man har i en blomkruka.
Svenska Akademiens ordlista (SAOL) skriver numera ”vuxit el. växt”. Båda formerna anges alltså som korrekta. För hundra år sedan angavs enbart vuxit.
Många växlar i dag mellan formerna. En del kan nog säga att häcken växt (om växter) men att barnbarnet vuxit (om människor).
Frågan om vuxit och växt är emellertid bara en detalj i en omfattande förändring av svensk verbböjning, där en del ”starka” verb förändras till ”svaga”. Eller mer korrekt: stark verbböjning ger vika för svag.
Verbet simma är ett bra exempel. För hundra år sedan gällde stark böjning: simma–sam–summit; i dag är böjningen nästan alltid svag: simma–simmade–simmat. Jag är osäker på hur jag själv böjde verbet när jag lärde mig simma på 50-talet.
Här tvingas jag nu utfärda en grammatikvarning.
Svenskan (liksom besläktade språk) har starka och svaga verb. De starka verben har olika vokaler i böjningsformerna: springa–sprang–sprungit, slå–slog–slagit, skriva–skrev–skrivit, frysa–frös–frusit och så vidare. Det finns några olika starka böjningsmönster med olika vokalväxlingar.
De svaga verben har ändelser med d och t. Det finns tre mönster: kasta–kastade–kastat, köpa–köpte–köpt och bo–bodde–bott.
Det är uppenbart att simma gått från ”springa-mönstret” till ”kasta-mönstret”. Varför? Den bästa förklaringen är att svag verbböjning är produktiv. Skapar vi ett nytt verb, så kommer det att böjas svagt. Hinta’antyda, tipsa’ är nytt i svenskan. Det böjs hinta–hintade–hintat. Ingen säger: hinta–hant–huntit. Alla nyskapade eller inlånade verb får svag böjning, och de är några tusen.
Ingen regel utan undantag. Formerna lös av lysa och mös av mysa (i stället för lyste och myste ) har skapats i analogi med det starka mönstret frysa–frös. Men detta hör alltså till undantagen.
Barn tillägnar sig grunderna i svensk verbböjning när de är mellan två och fyra år. Alla normalt funtade treåringar säger få–fådde–fått och ge–gedde–gett. De böjer verben svagt enligt ”bo-mönstret”, som är det normala för enstaviga verb. Så småningom tvingas de ge upp försöken att följa regelbundna grammatiska mönster för att i stället säga fick och gav, som föräldrar och andra vuxna envisas med. Principen är att ju vanligare ett ord är, desto lättare kan det bevara en stark eller oregelbunden böjning.
Verbet ge ( giva ) är intressant. För drygt hundra år sedan var böjningen giva–gav–givit. Sedan blev den vardagliga kortformen ge vanlig, vilket kan bana väg för att böja ordet som andra enstaviga verb, alltså ge–gedde–gett. Vuxna använder varken den svaga eller starka böjningen utan en blandning av mönstren: ge–gav–gett/givit. Många använder givit i skrift men gett i tal.
Verbet växa har kommit en bra bit på väg från stark till svag böjning. För 500 år sedan förekom den starka böjningen växa–vax–vuxit; nu är svenskan på väg mot den svaga böjningen: växa–växte–växt.
Men, som sagt, alla gillar det inte.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska