Under pandemin blev det tydligt för alla vad som händer när välfärden sätts på prov. Undersköterskor, sjuksköterskor och personal i förskolan kallades hjältar. De höll ihop samhället när osäkerheten var som störst. Men när krisen var över återgick allt för snabbt till det gamla. Applåderna tystnade, men problemen fanns kvar.
I dag står vården, äldreomsorgen och förskolan inför en växande kompetenskris. Det är svårt att rekrytera nya medarbetare och ännu svårare att behålla dem som redan finns. För många är arbetsbelastningen ohållbar, möjligheten att påverka sin arbetssituation för liten och löneutvecklingen alldeles för svag.
Konsekvensen blir en negativ spiral. Medarbetare lämnar yrken de egentligen älskar, kollegorna som blir kvar får en ännu tyngre arbetsbörda och kvaliteten i välfärden riskerar att försämras.
Samtidigt är det framför allt kvinnor som bär konsekvenserna av att välfärdens yrken värderas för lågt. Kvinnor har fortfarande lägre inkomster än män och arbetar oftare deltid. Det innebär mindre ekonomisk självständighet och mindre frihet att forma sitt eget liv.
När vården och omsorgen saknar personal blir svaret alltför ofta att göra mer med mindre
Ekonomisk frihet är grunden för jämställdhet. En egen inkomst ger möjligheten att fatta egna beslut, lämna en destruktiv relation, starta ett företag, köpa en bostad eller skapa trygghet inför framtiden. Därför kan man aldrig tala om verklig jämställdhet utan att tala om pengar.
Trots detta behandlas välfärdens kompetensförsörjning ofta som ett problem som de anställda själva förväntas lösa genom att springa lite snabbare. När industrin står inför stora utmaningar talar politiken om nationella satsningar, investeringar och framtida konkurrenskraft. När vården och omsorgen saknar personal blir svaret alltför ofta att göra mer med mindre. Det är en kortsiktig väg som Sverige inte har råd med.
Utan undersköterskor fungerar inte äldreomsorgen. Utan sjuksköterskor stannar vården. Utan förskollärare kan föräldrar inte gå till jobbet och barn går miste om den trygghet och utveckling de har rätt till. En stark välfärd är därför inte en kostnad. Den är en förutsättning för ett fungerande samhälle och en växande ekonomi.
Statligt lönelyft
Centerkvinnorna vill se ett nationellt och statligt finansierat lönelyft för kvinnodominerade välfärdsyrken. För att bryta den historiska undervärdering som har gjort att yrken som kräver stort ansvar, hög kompetens och ett enormt mänskligt engagemang fortfarande inte värderas därefter.
Men högre löner är inte den enda lösningen. Det behövs också bättre arbetsvillkor. Heltid ska vara norm i hela arbetslivet och deltid en möjlighet för den som själv väljer det, inte en konsekvens av hur verksamheten organiseras.
Centerkvinnorna vill se färre medarbetare per chef inom vården och mindre barngrupper i förskolan. Samtidigt måste välfärdens chefer ges rimliga förutsättningar att vara just ledare: att utveckla verksamheten, stötta sina medarbetare och skapa kvalitet, inte fastna i administration och ett orimligt stort personalansvar.
Handlar om respekt
Det handlar om löner, men också om respekt. Respekt för undersköterskan som håller en äldre människas hand under livets sista tid. Respekt för sjuksköterskan som fattar avgörande beslut under ett pressat arbetspass. Respekt för förskolläraren som varje dag lägger grunden för våra barns framtid.
Sverige kan inte fortsätta bygga sin välfärd på att kvinnor förväntas bära ett allt större ansvar utan att få den lön, de villkor och det erkännande de förtjänar.
Om man menar allvar med jämställdhet måste nästa stora reform börja där ojämställdheten märks som tydligast, i lönekuvertet.
Det är dags att gå från att kalla välfärdens kvinnor för hjältar till att behandla dem som de samhällsbärare de är.
Mari-Louise Wernersson, förbundsordförande, Centerkvinnorna
Aida Karimli, första vice förbundsordförande, Centerkvinnorna