Spamalot
Manus: Eric Idle. Musik: John Du Prez och Eric Idle. Regi: Anders Albien. Koreografi: Siân Playsted. I rollerna: Anders ”Ankan” Johansson, Samuel Fröler, Kim Sulocki, Morgan Alling, Anki Albertsson, Fredrik Lexfors, David Sigfridsson
Nöjesteatern, Malmö, t o m 6/12
Martin Degrell är skribent på kultursidan.
I år är det 50 år sedan komikergruppen Monty Pythons film om Kung Arthur och hans hov, ”Monty Python and the Holy Grail” (sv. ”Monty Pythons galna värld”), gjorde en hel generation humordiggare besatta av hästlösa riddare, politiskt pålästa bönder och heliga handgranater. Och det är 20 år sedan ”Spamalot”, Pythonmedlemmen Eric Idles kärleksfullt respektlösa musikalversion av filmen, hade premiär i Londons West End efter braksuccé på Broadway.
Det dröjde inte länge innan en svensk version av musikalen producerades – 2010 regisserade Anders Albien en uppsättning i Malmö, välsignad av upphovsmannen själv. Nu är Albien tillbaka i registolen, än en gång på Nöjesteatern och med koreografen Siân Playsted vid sin sida men med ett mestadels nytt rundabordsgäng, lett av en något malplacerad Samuel Fröler som Arthur.
Arthur och kompani letar efter den heliga graalen och stöter på allsköns hinder längs vägen, men handlingen är egentligen oväsentlig och existerar mest som förevändning för ett antal musikalnummer av varierande ambition, där hyllningen till slottet Camelot – i musikalen mer Las Vegas-versionen än sagans – utmärker sig. I den vältajmade ensemblen förtjänar Anki Albertsson och Kim Sulocki extra beröm; båda var med även senast det begav sig.
Tempot är högt, klädbytena många och majoriteten av skådespelarna gör multipla roller med den äran. Fansen får även en dos John Cleese i en cameo som Guds röst. Det är på det hela taget en proffsig, trimmad föreställning, i princip utan överflödiga scener, men den komiska behållningen beror i stor utsträckning på vilken aspekt av Monty Python du gillar, i den mån du har någon relation alls till dem. Om du föredrar Pythons rebelliska, smaklösa och absurda sida är det här fel grej för dig.
”Spamalot” är mer besläktad med gruppens spexiga rötter i Oxbridges revyvärld än det snåriga humorbuskage som fick växa fritt under Ian MacNaughton på BBC och sedermera i en handfull filmer. Tilltalet är bredare, poängerna flabbigare, skämten mer yviga. Det tramsiga är det viktiga. Jag tror det är en nyckel till musikalens framgång, även om det görs på bekostnad av mycket av det jag själv gillar med Python. De vassa kanterna är varsamt nerfilade.
Finalen är ett bra exempel på denna dynamik. Filmförlagan slutar abrupt, med en genuint överraskande metaknorr som inte stryker någon medhårs. I ”Spamalot” knyts istället alla trådar prydligt ihop, precis som det ska i en musikal – slutet gott, allting gott – vilket är tillfredsställande för publiken, men också talande för vad som går förlorat när man tar något originellt och förvandlar det till bredaste möjliga underhållning. Idle är såklart medveten om detta – det märks i dialogen – men om det är smart eller bara cyniskt kan diskuteras.