Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Under 2000-talets två första decennier gick Sverige från att vara ett normalt skandinaviskt land, till ett med parallella samhällsstrukturer och omfattande klan- och gängbrottslighet.
Det berodde naturligtvis inte bara på en misslyckad politik. Inte heller den tredje statsmakten – medierna – gjorde sitt jobb på det sätt som medborgarna borde kunna förvänta sig.
Men medan politiker i efterhand har uttryckt ånger, behöver mediernas tunga makthavare inte kännas vid sina misslyckanden. Och allra minst Dagens Nyheter.
Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, tar sig i sin nya bok ”Rikslikaren – Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till i dag” (Timbro förlag) an ett antal fall de senaste decennierna där DN fungerat just som en institution med särskild tyngd att slå fast vad som är sant och falskt, gott och ont. Och följaktligen vilka deltagare i det offentliga samtalet som har viktiga saker att bidra med, och vilka som kan avfärdas som udda och i värsta fall ondsinta.
Udda och ondsinta var till exempel de som ifrågasatte det rådande narrativet kring de apatiska barnen, styckmordet på Catrine da Costa, Polisens hantering av det så kallade romregistret, och så vidare.
Budskapet är att morden inte säger någonting om tillståndet i landet.
Resultatet av särskilt DN:s agendasättande journalistik i fall som dessa har varit att människor har farit mycket illa.
Låt oss tala om två av de fall som granskas i Lundbergs bok.
När två personer mördas på Ikea i Västerås 2015 – mördaren ska i efterhand berätta att han valde ut offren just för att de såg svenska ut – spelas nyheten konsekvent ner i DN. Budskapet är att morden inte säger någonting om tillståndet i landet. Tvärtom publicerar DN både på nyhets- och ledarplats artiklar med anledning av dådet, i vilka man understryker att våldsutvecklingen i Sverige går i rätt riktning. På ledarsidan går man till och med så långt efter Ikea-morden att man jämför ”trygghetsskeptiker” med klimatförnekare. Och detta alltså precis som en våldsvåg utan motstycke tar fart i Sverige.
Något likartat sker i tidningen efter terrordådet på Drottninggatan, som för DN:s del har ett särskilt belastande förspel.
DN har nämligen bedrivit en synnerligen aggressiv kampanj mot Polisens så kallade Reva-projekt för att effektivisera utvisningar av människor som vistas i Sverige illegalt. 2013 publicerar tidningen ett öppet brev till dåvarande justitieminister Beatrice Ask av författaren Jonas Hassen Khemiri, där Polisens agerande döms ut som rasistiskt. Tidningen bedriver intensiv kampanj kring brevet, som bland annat översätts till engelska och publiceras i en amerikansk version i New York Times.
Den storm som piskas upp i DN bidrar till att Reva-projektet inte kan genomföras som tänkt, att Polisen överhuvudtaget måste inta ett betydligt mer passivt förhållningssätt till illegala migranter – och i förlängningen till att Sverige får det skuggsamhälle av odokumenterade migranter som i dag består av många tusen individer.
Den 7 april 2017 stiger Rakhmat Akilov upp ur just detta skuggsamhälle, när han begår terrordådet på Drottninggatan.
På detta terrordåd har DN också ett svar: Kärlek. Och rädsla, men enbart rätt slags rädsla.
En bok som denna hade kunnat tas emot av DN med viss ödmjukhet som påminnelse om förbättringsmöjligheter.
Det blir nämligen som ett påbud att inte vara rädd – för själva terrorn. Men precis som i fallet med morden på Ikea i Västerås uppmanas medborgarna att vara mycket rädda för rasistiska eller högerextrema reaktioner på våldet.
Således landar tidningen i den udda slutsatsen att morden möts bäst med kärlek, och tecknade handhjärtan illustrerar sedan redaktionens texter om dådet i flera dagars tid.
Fem människor har mördats, ryckts ifrån dem som älskar dem mest, men från Marieberg predikas kärleksbudskapet. Trots att det erfarenhetsmässigt är mycket lite som talar för att extrema våldsideologier motverkas mest effektivt med oxytocin.
Johan Lundberg har naturligtvis inte granskat allt som någonsin publicerats i DN, och det är inte heller hans ärende. Han har granskat ett antal fall som fått stora konsekvenser, och visat hur likartade mekanismerna har varit i var och en av dessa journalistiska kampanjer.
En bok som denna hade kunnat tas emot av DN med viss ödmjukhet som påminnelse om förbättringsmöjligheter. Men ödmjukhet är nu inte chefredaktören Peter Wolodarskis eller kulturchefen Björn Wimans signum, och båda har avfärdat boken utan att bemöta dess grundteser.
En påminnelse om varför det är så viktigt med mediekritik och mediemångfald.