Det var armen som avslöjade att någonting inte stod rätt till.
Den var svullen redan när Marika Bergman Lundin kom till Rom, men testerna inför övergången till Lazio hade inte visat något alarmerande. Så hon skrev på kontraktet, fortsatte träna och spelade en träningsmatch där armen blev allt tyngre,
– Det var nästan så att jag fick hålla uppe den, för det kändes som att någon drog den, säger hon och böjer högerarmen samtidigt som hon tar tag om handleden med vänsterarmen för att illustrera.
Till slut gick den inte att ignorera.
– Den såg inte ut som min arm utan den var lila. Naglarna var blåa och den var liksom svullen.
Vid ett återbesök reagerade läkaren direkt. Bergman Lundin skickades vidare på ultraljud och plötsligt låg hon på ett italienskt sjukhus, omgiven av sju läkare som pratade ett språk hon inte förstod.
– Jag låg där: ”Hallå? Någon som vill översätta?”
Ultraljud följdes av kontraströntgen och fler undersökningar. Själv trodde hon fortfarande att det handlade om någon fotbollsskada, kanske en spricka som kunde förklara svullnaden.
I stället upptäcktes en blodpropp mellan nyckelbenet och det översta revbenet.
”Minimum sex månader”
Bergman Lundin beskriver hur hon hamnade i chock. Men mitt i den overkliga känsla och all medicinsk information var det framför allt några ord som fastnade.
– Läkaren sa att det är minimum sex månader borta från fotbollen. Det var typ det som jag uppfattade.
Först tänkte hon på karriären. Sedan började läkarna förklara vad en stor blodpropp så nära hjärta och lungor faktiskt kunde innebära.
När svaren inte räckte till gjorde Bergman Lundin det många gör.
Hon googlade.
– De sa inga bra grejer där. Det var bara massa risker, vad som hade kunnat hända.
Telefonen fick snabbt läggas undan.
Samtidigt fick hon inte flyga på grund av blodproppen och kunde därför inte göra det hon allra helst ville.
– Man känner sig väldigt ensam. Jag ville bara hem till min mamma.
”Jag har en blodpropp, vi hörs sen”
Mitt i den egna chocken fanns också en annan oro. Hur berättar man för människorna hemma utan att skrämma dem?
– Det var det jag tyckte var jobbigast i början, hur jag skulle förmedla det till familj och nära utan att göra dem alldeles för stressade över det också.
Bergman Lundin beskriver det som att hon själv gick in i någon slags överlevnadsinstinkt. Känslorna fick vänta.
Mamma fick veta först.
Läkaren satt fortfarande framför Bergman Lundin när hon tog upp telefonen och ringde hem.
– Jag sa bara: ”Jag har en blodpropp, vi hörs sen” och så la jag på.
Mer än så ville hon inte släppa fram just då.
– Det var nog inte ett så trevligt samtal för henne kanske men jag kände bara att jag behövde säga det fort och utan att visa några känslor.
Det riktiga samtalet fick komma senare och då blev det svårare att hålla allvaret ifrån sig.
– Jag är väl ganska bra på att bara stänga av. Skoja bort det ganska mycket. Det är mitt sätt att hantera det, men det är ju svårt att skoja bort en sådan sak med sin mamma.
Hennes mamma behövde däremot inte särskilt många ord för att veta vad dottern behövde höra.
– Hon bara direkt: ”Det här löser du, det är inga problem.”
Trodde karriären var över
Den första månaden fick Bergman Lundin inte höja pulsen. Promenaderna begränsades till några minuter och hon blev kvar i Italien ända fram till maj.
Ändå åkte hon till Lazios träningar varje dag.
– Det är klart att det är jobbigt att sitta där och kolla varenda träning och se att alla andra får göra det man själv vill.
Lagkamraterna såg samtidigt till att hon inte blev ensam. Någon hämtade henne, någon bjöd med henne på middag och mitt i en situation där hon var långt hemifrån växte nära vänskaper fram.
I maj fick hon äntligen flyga hem till Sverige igen. Landa i sin stad, krama sin mamma.
Men en fråga gick inte att fly ifrån.
Skulle hon någonsin få spela igen?
Utåt höll Bergman Lundin fast vid övertygelsen om att hon skulle tillbaka. Inombords var hon långt ifrån lika säker.
– Fram tills kirurgen ringde mig den 12 augusti så trodde jag fortfarande inte att jag skulle få spela fotboll någon gång faktiskt.
När klartecknet till slut kom var den spontana känslan inte bara lättnad. Månader av oro hade satt sina spår och nu kom nästa tanke:
Vad händer om det händer igen?
– Många tror nog att man är så: ”Yes.”
Hon ler när hon säger det och spänner blicken. Bara några sekunder senare är ögonen blanka och blicken flackar.
– Det blev någon slags känsla av att han säger de här orden, men är det så? Är det verkligen så? Om jag får spela fotboll, vad är riskerna? Vad kan hända?
Mamma på läktaren
Enda sättet att ta reda på det var att ta steget.
Inför comebacken, nu i IFK Göteborgs tröja, kom rädslan tillbaka.
I omklädningsrummet gick tankarna till vad som kunde hända när kroppen pressades igen. Till allt hon varit med om och till andra otäcka händelser på fotbollsplaner.
– Det är klart att man sitter där och tänker att om någonting händer, säger hon och tar ett djupt andetag innan hon fortsätter:
– Man vet hur mycket saker som på senare dagar har hänt på fotbollsplaner och alla de grejerna.
På läktaren på Valhalla satt hennes mamma, något som gjorde tanken ännu svårare att skaka av sig.
– Man vill inte att något ska hända, och speciellt inte när min mamma sitter på läktaren. Då hade jag hellre velat att hon inte skulle vara där om någonting skulle hända. Det är mycket tankar som går.
Hon försökte trycka undan allt.
Det var ju bara en fotbollsmatch.
Och när Bergman Lundin väl stod vid sidlinjen och väntade på att få komma in tog längtan över.
– Jag kände mest bara att: ”Släpp in mig. Jag vill bara spela.”
Först efteråt kom tankarna tillbaka.
– Efteråt så sitter man väl i sina egna tankar lite och försöker reda ut vad hjärnan säger.
Vill ta IFK Göteborg till damallsvenskan
Sedan dess har hon också hunnit starta en match.
Då fanns nervositeten kvar – men av en betydligt mer välkommen sort.
– När jag startade senast så kände jag väl mest bara mer nervositet från: ”Hur ligger jag till fotbollsmässigt?”
Efter en lång frånvaro vet hon att det tar tid innan kroppen gör exakt det den en gång gjorde utan eftertanke. Men någon skräck inför att spela fanns inte längre.
– Jag känner mig ganska trygg. Jag var mest taggad på att få stå där ute.
Och kanske hjälper det att det inte finns särskilt mycket tid över för att känna efter.
IFK Göteborg befinner sig mitt i toppstriden i Elitettan och jagar en plats i damallsvenskan. Varje match betyder något.
Precis som Bergman Lundin vill ha det.
– Jag älskar press och när det gäller någonting. Det är inte roligt att spela matcher som inte gäller något.
För alternativet hade kunnat lämna betydligt större utrymme för allt hon varit med om.
– Då tror jag att fokus hade legat mer på hälsan och kanske lite traumarespons från det.
Nu gör det inte det.
– Jag vill bara köra, vinna matcher och ta steget upp.
Med sju omgångar kvar ligger IFK Göteborg på kvalplats, tre poäng bakom serieledande Elfsborg som de möter hemma på Valhalla under lördagen.