Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vart tog Jonas Gardell vägen? Var det flest kvinnor i juryn, när det nu hamnade så många kvinnor i topp? SvD:s lista ”Sveriges bästa författare” har väckt såväl glada tillrop som frågor från er läsare.
Listan har också fått mothugg.
Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström tycker exempelvis att man premierar de breda författarskapen när man slår ihop röster från 101 experter. Det är en intressant tes, frågan är bara om den håller när man kikar på resultatet. Poeten Ann Jäderlund, en gång föremål för den famösa ”obegriplighetsdebatten”, landar på plats 2.
Med liknande argument går Aftonbladets kritiker Sven Anders Johansson till storms mot SvD:s lista. Hans retorik är hårdare och följer en tidstypisk tendens att göra boken till en fetisch. Samtidigt som allt färre lämnar skolan läskunniga upphöjs Litteraturen till något heligt som endast får vidröras av de invigda.
Sven Anders Johanssons språkbruk är just religiöst: han ”avhåller sig” från att berätta vilka författare han själv tycker är bäst i Sverige. Varför? Jo, ”det vore ju att begå samma synd som SvD” – nämligen att begå topplista. Syndare är enligt Johansson också de 101 kritiker, akademiker och författare som bidragit med sina val.
Vår far i himlen! Förlåt oss våra skulder! Men om man nu anser att SvD Kultur – med en stor kritikverksamhet och dagliga essäer på Under strecket – är snuttifieringens Sodom, var finner man Gomorra? Kanske på Aftonbladet Kultur, som sätter plusbetyg på varenda bokrecension?
I SvD sätter vi normalt sett inte betyg på böcker, inte för att det skulle vanära litteraturen – men vi tror att det kan leda till mindre intressant kritik om läsningen alltid hålls fången i den enda frågan ”bra eller dåligt”.
Att genom en stor enkät ta reda på vilken författare som anses mest betydelsefull i ett utsnitt av den svenska expertkåren – det kan, förutom att vara kul (gud förbjude!), också leda till något rätt intressant. Inte bara för att det ger tillfälle för fördjupning i vinnaren Kerstin Ekmans författarskap, utan också för att materialet kan avslöja saker. Exempelvis är det något alldeles nytt att SvD:s lista, där fem kvinnliga författare toppar, har röstats fram av en jury bestående av 50 män och 51 kvinnor – detta strider mot en vanlig uppfattning om att manliga kritiker skulle välja bort kvinnliga författarskap.
Apropå gamla hierarkier har Expressens kulturchef Victor Malm också religiösa undertoner i sin återkommande romantisering av ett förlorat kultursidesparadis, där ett fåtal alfahannar dominerade agendan, och med bestämd hand pekade ut vad som var god smak. Vid Expressens årliga kulturchefsdebatt på bokmässan förenades han och DN:s Björn Wiman i en dröm om svunna tiders förstakritiker – och en underlig samsyn om att offentligheten var rikare när färre fick komma till tals.
Behöver vi verkligen mer av den sortens nostalgi? Jag tror mer på en kulturjournalistik som möter läsarna i ögonhöjd och bjuder dem att delta, som undersöker oftare än den proklamerar – och som bejakar det faktum att det i dag finns många offentligheter. I bästa fall kan vi vara en bro mellan dem. En modern kultursida tar sig an bandet Civil Polis nya skiva lika väl som Kerstin Ekmans klassiker – och försöker ge nya insikter till sina läsare, trots att förkunskaperna numera spretar mer än förr.
Hur var det då med Jonas Gardell? Jo, han var faktiskt med på min egen topp fem-lista över de mest betydelsefulla författarna. Hans romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” tvingade svenskarna att ta itu med en historia av förtryck, rädsla och stigma som vi som samhälle annars hade glömt. Därmed förvaltar han ett viktigt arv från P O Enquist och just Kerstin Ekman. Men jag hade bara en röst, liksom övriga hundra.
I skrivande stund har nästan tusen SvD-läsare delat med sig av sina egna listor. Resultatet presenteras i nästa vecka.
Ida Ölmedal är SvD:s kulturchef.