Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tillåt mig inleda med något de flesta finner ovidkommande: EU:s långtidsbudget. En ny sådan ska klubbas de närmaste månaderna, en ram för hur många hundratals miljarder euro som under sju års tid ska slussas från europeiska huvudstäder via Bryssel till olika hörn av kontinenten.
En stor sak, kan tyckas.
Den svenska positionen – återhållsamhet – påverkas inte av om det är Kristersson eller Andersson som för Sveriges talan. I sak är svenskarna eniga. Men styrkan i orden spelar roll. En avgående statsminister, också en som nått imponerande framgångar i ett nationellt val, är på väg ut i de andras ögon.
Förhandlingspositionen blir helt enkelt svagare.
Jag nämner detta inte bara för att jag vill vara en tråkmåns – en som påpekar att långa regeringsbildningar kommer med konkreta kostnader – jag tar också upp det eftersom jag de senaste dagarna har tänkt en del på hösten 2023.
Då skulle långtidsbudgeten uppdateras. Ulf Kristersson flög ner för slutförhandling. Men på natten när EU-ledarna kompromissat fram ett förslag saknade han stöd att rösta ja.
– Inte en enda krona ytterligare till Bryssel. Det är vår röda linje, sa Gustav Gellerbrant, SD:s man i statsrådsberedningen, hemma i Stockholm.
Det spelade ingen roll att en stor del av de nya pengarna skulle säkra stöd till Ukraina. EU skulle hållas kort!
Så där satt statsministern en sen natt i Bryssel utan att ha sitt samarbetsparti med sig. I ett rum i Rosenbad försökte hans medarbetare övertala en oregerlig Gellerbrant. Som i sin tur hade Åkesson på telefon. Så kan regerandet se ut klockan tre på natten. Det svärs och smälls i dörrar innan statsministern får sitt godkännande från Sölvesborg.
Anekdoten lär oss ett par saker:
Att röda linjer inte finns. Begreppet en vederstyggelse. Partier – det gäller dem alla – har krav och krav är alltid föränderliga.
Samt att utrikes- och säkerhetspolitik är en svårighet för båda sidor i ett svenskt blocksystem.
Vad hände under den första veckan då Magdalena Andersson försökte bilda en regering?
Svenska och finska stridsplan skickades upp i luften för att möta en grupp ryska militärplan över Finska viken. I Polen pekade utredningen om en brand i en satellitstation mot Ryssland. I Danmark gick flera myndigheter ut och varnade för brutalare ryska sabotage i närtid, med hög risk för människors liv.
”Hybridattacker mot Danmark är dessvärre det nya normala”, skrev chef Rasmus Anderskouv, chef för samhällsskydd hos den danska säkerhets- och underrättelsetjänsten.
Förutom då det där att att flera vänsterpartister i Dalarna drogs in i en utredning med brottsrubriceringen ”otillbörligt verkande vid röstning”. Ett parti som aspirerar på ministerposter skapar osäkerhet om legitimiteten i ett svensk riksdagsval.
Naturligtvis tog politiska motståndare tillfället i akt att göra ner Nooshi Dadgostar. Det förvånar ingen.
Men att Vänsterpartiets ledning har agerat på ett sätt som blottar en sådan ignorans av grundläggande kontroll? Att inte veta vilka som står på ens egna riksdagslistor?
Vänsterpartiets uppenbara svaghet i regeringsbildningen ligger inte i synen på skatter eller klimat eller socialförsäkringar; det ligger i partiets historia och frågan om det är ett parti att hålla i handen när det blåser.
Och det går nog inte bilda regering i vår tid utan att ta in säkerhetspolitiken.
Har den rödgröna majoriteten i riksdagen insett det?
Med stor självförtroende beskrev Magdalena Andersson i tidningen Politico hur en ny regering ska förändra den svenska utrikespolitiken.
Det hände också i veckan.
– Sweden is back, sa den sonderande partiledaren.
Och förklarade att hon vill att hennes regering ska vara ”aktiv på den globala scenen”. Det förvånade kanske ingen. Socialdemokrater är övertygade om att en större närvaro i det globala syd gynnar Sveriges säkerhet. Att hon kritiserade Kristerssons regering för att ha ignorerat just detta får väl ses som en eftersläng till det utfall han gjorde mot henne i just tidningen Politico under valrörelsen.
Men hon ställde också engagemang i sydliga länder mot engagemang i Baltikum.
Och det är en annan sak.
Menar Magdalena Andersson att Sverige ska lägga mindre resurser på Östersjön och närområdet? Så refererades hon i Politico, och det väckte genast upprörda röster på borgerliga ledarsidor.
Enigheten om säkerhetspolitiken mellan de två stora partierna i Sverige är redan ansträngd. Moderaterna forcerade i somras arbetet med en ny underrättelsetjänst i Sverige och rekryterade en chef för uppgiften – en rekrytering som Socialdemokraterna motsatte sig. De anser att Moderaterna i allmänhet under mandatperioden som gått varit ovilliga att dela information och lägesbeskrivningar.
Att i ett läge då man ännu inte blivit vald till statsminister – när ens regeringsunderlag verkar mer än svajigt – gå ut och skapa frågetecken om kontinuiteten i den svenska säkerhetspolitiken runt Östersjön, det är inte ett styrkebesked.
Det bör nog snarare sorteras i facket för dumdristighet.
Magdalena Andersson ska alltså bilda regering med ett underlag där två av partierna inte ville gå med i Nato. Där två av partierna historiskt velat hålla tillbaka satsningar på försvaret.
Den belastningen är för Andersson vad det sverigedemokratiska motståndet mot EU var för Kristersson. Den belastningen kommer hon behöva hantera.
En ny regering ska inte bara förhandla färdigt EU:s långtidsbudget, en ny regering kan också behöva möta det aggressivare Ryssland i närområdet. En regering som tillträder 2026 kan nog räkna med att hamna i Per Albin Hanssons situation.
– Det är ju fan, utbrast Per Albin i slutet av 1930-talet, att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu ska gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan.
Är Magdalena Andersson beredd på det?
Är Nooshi Dadgostar?
– Jag ska göra det som är bäst för Sverige, har Andersson upprepat som en papegoja i valrörelsen.
Men en vecka in i sonderingarna hänger en fråga i luften: Klarar det här regeringsunderlaget av att göra vad som är bäst för Sverige?