Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | PENSIONER
Valet är över. Lite i skymundan handlade valrörelsen också om pensionerna – försörjningen för oss 2,3 miljoner svenskar som i huvudsak har arbetslivet bakom oss.
Liberalerna vill att pensionerna ska bli mer jämställda genom att pensionspoäng fördelas lika mellan makar om de skiljer sig. Vänsterpartiets mål är att låg- och medelinkomsttagare får cirka 65 procent av slutlönen i allmän pension, vilket ska förverkligas genom högre pensionsavgift. Kristdemokraterna har föreslagit att en kvinna ska få 36 900 kronor insatta på premiepensionskontot för varje barn hon föder. Miljöpartiet vill höja bostadstillägget till pensionärer och att pensionskapitalet bidrar till en hållbar utveckling.
Det här är ett axplock från partiernas pensionspolitiska förslag. Alla dessa idéer svarar mot verkliga samhällsproblem och är värda en seriös debatt. Förslaget om en högre allmän pension genom höjd avsättning till pensionssystemet har dessutom brett stöd utanför politiken – de tre fackliga centralorganisationerna TCO, LO och Saco är för det, tillsammans med PRO och andra pensionärsorganisationer.
Men med mindre än att vi reformerar hur vi debatterar och beslutar om pensionsfrågor i vårt land är risken stor att det inte blir något av alla idéer om bättre pensioner.
Problemet är pensionsgruppen, där de politiska besluten om pensioner fattats sedan 1990-talet. Från början satt de fem partier som instiftade pensionssystemet i gruppen och då fanns kanske en poäng. Men i dag – när alla riksdagspartier sitter där – är gruppen blott ett extra riksdagsutskott, men utan insyn och demokratiska spelregler.
Jag möter ofta pensionärer som är upprörda över att ”pensionsfrågan smusslas undan och behandlas bakom stängda dörrar”. Det är inte bra för legitimiteten.
Alla känner till att kärnan i demokratin är att flertalet bestämmer. Det är principen i de allmänna valen, i föreningslivet och i riksdagen. Men inte i pensionsgruppen. Där gäller att alla runt sammanträdesbordet har vetorätt. ”Vill minst-ism” vill jag kalla det: Den som ”vill minst” runt bordet bestämmer. Dessutom får vi inte veta vad som sägs bakom de lyckta dörrarna – driver partierna samma linje i gruppen som i valrörelserna och i den allmänna debatten? Hur ska vi kunna utkräva ansvar?
PRO:s uppfattning är att vårt gemensamma pensionssystem har två uppgifter: Det ska skydda pensionärer från fattigdom och det ska förverkliga principen att det ska löna sig att ha arbetat. I dag klarar inte systemet något av dessa mål.
Vi har både fattigpensionärer – inte minst i gruppen äldre, ensamstående kvinnor – och en stor grupp som arbetat i många år i arbetaryrken som i stort sett får samma pension från staten som om de inte hade arbetat alls. I dag är det bara en tredjedel av svenskarna som har ganska eller mycket stort förtroende för det allmänna pensionssystemet. Det är ett rejält underbetyg till den pensionsgrupp som har förvaltat det.
Argumentet för pensionsgruppen är långsiktig stabilitet; att reglerna inte ändras vid regeringsskiften. Men i andra frågor som kräver långsiktighet som utrikespolitiken och det finanspolitiska ramverket anses riksdagen klara av att fatta besluten. Jag hävdar att det bästa sättet att skapa långsiktighet är att bygga ett pensionssystem som har stöd av en bred majoritet av väljarna.
En ny regering bör i sin regeringsförklaring uttala att vi år 2030 inte ska ha några fattigpensionärer i Sverige och att den allmänna pensionen ska höjas rejält för både dagens och framtidens pensionärer. För att nå dit måste ”vill minst-ismen” brytas och flertalet styra även i pensionsfrågorna.
Åsa Lindestam
ordförande PRO – Pensionärernas riksorganisation
Läs även