Maria G Francke är kulturchef.
Det är svårt att få ihop det. Resultaten av de senaste Pisaresultaten om bristfällig läsförståelse ligger fortfarande och pyr i bakhuvudet, och rapporterna om minskat bokläsande är ju en perenn vid det lär laget.
Och ändå, på Bokmässan i Göteborg rinner svetten längs med ryggen samt på onämnbara ställen eftersom trängseln bland montrarna är så brutal. Man utsätts för så mycket oönskad intimitet där – i jakt på nästa programpunkt, på nästa inspirationskälla till vidare bokläsning. Entusiasmen både för det mest kommersiella och för det pyttelilla smala är enorm.
Men det är just det – mässan är en annan del av världen än den som skildras när vi lägger pannan i djupa veck över den sjunkande läsningen. Och det handlar inte bara om läsförståelse även om det naturligtvis är central, den är ju själva förutsättningen, utan det handlar om vad läsningen gör med oss, vad den får oss att känna och tänka, borrar sig in i våra medvetanden.
Läraren och litteraturkritikern Björn Kohlström var inne på detta i ett panelsamtal arrangerat av Sveriges författarförbund på torsdagen: skolorna måste inte bara lära ut instrumentell läsning utan även jobba med den minst lika viktiga läsupplevelsen. Hans medpanelist Anna Jolanta Nilsson, som i år tilldelades Svenska Akademiens skolbibliotekariepris för sitt arbete på Pilängsskolan i Landskrona, inskärpte att det handlar om att fläta ihop litteraturen med vardagen.
Är alla sätt bra utom de dåliga? Finns det ens några dåliga sätt när det handlar om att entusiasmera till läsning? Det beror på vem man frågar!
När Svenska dagbladet för några dagar sedan lanserade den av 101 experter framröstade listan Sveriges bästa författare gick min hjärna genast igång: hur hade jag själv röstat, vilka tyckte jag saknas, hur såg jag på rangordningen, går det att opponera sig emot att Kerstin Ekman är nummer ett, varför har jag inte läst ”Skrivliv” av Gun-Britt Sundström ? Och så vidare. Det är själva syftet och glädjen med listor, att det sätter igång tankarna. I Aftonbladet kunde man dock läsa att SvD:s tilltag var en Mellofiering av litteraturen. Bah!
Inte för att jag vill måla in mig i ett hörn som trivselminister och cheerleader, det hjälper andra mig med så tjänstvilligt, men … ja.
Litteratur kan ge upphov till djupare tankar även om presentationen av den är lättillgänglig. Jag hamnade på ett montersamtal med Isabella Nilsson, för övrigt på plats 16 på SvD:s lista, och Josefin de Gregorio med rubriken ”Därför är författare de sämsta flickvännerna”. Lockande, skojigt och intresseväckande salufört, men det blev förutom visst underhållningsvärde, det måste medges, ett fint samtal om hur skrivande påverkar livet och tvärtom. Själva frågan, om författare verkligen är dåliga flickvänner, utvecklades till en exposé över klassiska namn som Sylvia Plath, Emily Dickinson och Marguerite Duras.
Ett av Bokmässans teman i år är folkbildning. Att sjunga folkbildningens lov är ju en självklarhet, men har inte varit det för Tidöregeringen, som dragit in medel för studieförbunden, kulturskolor, etcetera. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet har alla aviserat att de ämnar återställa stödet om de får bestämma. Det återstår att se vad som händer med det när vi väl har en ny regering på plats.
Den här veckan…
… läser jag: Fortfarande Petter Lindgrens bok om Bodil Malmsten. Aldrig läser jag så lite som när jag är på bokmässa …
… tittar jag på: ”Svenska smärtpunkter – Drevet” där Carl-Oskar Bohlin och andra politiker piskar public service och försöker bestämma mig för om programmet är ett haveri eller inte.
… lyssnar jag på: Sydsvenskans nya podd Stammisbordet där Filip Yifter-Svensson med flera framöver ska skildra det lokala kroglivet.