Admin är en fucking konstform. Det ska gudarna veta. Att hålla reda på de blanketter och avgångstider som förekommer i ett genomsnittligt liv tar minst lika mycket kraft, kreativitet och sittfläsk som att skriva en genomsnittlig diktcykel. Det vet jag av erfarenhet. Med den lilla skillnaden att dåligt utfört pappersarbete har faktiska konsekvenser.
Gemene man skulle ha lättare att skriva centrallyrik än att hålla reda på sin vardag. I ena fallet är det ju bara att trycka enter. Admin däremot, det är en djungel.
En mig närstående person visade sig till exempel nyligen vara mycket mer gift än hen trodde – det blivande exet hade skickat skilsmässopappren till fel domstol. Sånt som händer i de bästa familjer. En annan mig närstående person fick nyligen springa genom Frankfurts flygplats på grund av tafflig planering. Nästan lika jobbigt. Och så alla dessa personer som gör det till en bisyssla att kritisera de där administrativa system som samhället skapat för ta oss igenom det där livet vi ska leva. Jag orkar inte rabbla vad alla heter, hur dyra de är, osv. Låt oss bara konstatera att de slår ett slag för lyriken, de med.
Givet detta – hur svårt folk har med grundläggande organisation, och hur jobbigt de flesta tycker det är att skriva en komihåglapp – har jag så himla svårt att förstå alla dessa andra mig närstående människor som vill ägna sig åt olika former av polyamori och öppna relationer.
Vad jag begriper, av de som lever i flersamma relationer, är det som någon sorts bonusfamilj på speed.
Snart sagt varenda människa jag känner verkar involverad i någon sorts omförhandling av tvåsamhetsnormen. Från de sedan länge etablerade stjärnfamiljerna, via det trevliga paret som är teoretiskt öppna med praktiskt avsexualiserade, till de många vänner i bägge sidor av könskriget som återkommande sitter över sina vinglas/ölglas/tredje tequilashots och undrar – blev det bara såhär mycket? Hur kan jag få mer? Är ytterligare relationer kanske lösningen på de dödsryckningar jag känner i mobilhanden?
Det som förvånar mig är inte själva lusten att gå utanför relationsramarna, utan varför så många plötsligt vill göra det så infernaliskt administrationstungt.
Vad jag begriper, av de som lever i flersamma relationer, är det som någon sorts bonusfamilj på speed. Ungefär samma mängd tid för samliv (man måste ju jobba och logga in i sportadmin och koka makaroner också) men exponentiell logistik. Bettan kan på torsdag och Börje på fredag om tre veckor. Springer jag genom Frankfurts flygplats, som sagt, hinner jag bägge.
Ännu mer svårbegripligt är själva den öppna dimensionen
Ännu mer svårbegripligt är själva den öppna dimensionen, alltså det icke-förljugna. Där en otrohet skulle kunna lösa så många av ens önskemål på ett diskret sätt, sätter sig folk i stället frivilligt i situationen där de behöver sätta av tid för något som varken är samlag, skatteverket eller poesi – de ska förankra. Jag får hårresande rapporter om evighetslånga samtal med det som tydligen kallas primärpartners, där det ska tröskas vem som gjort vad och med vem.
Hur har ni tid, vill jag fråga. Jag hinner ju knappt byta mobiloperatör? (Jag har bokstavligen fler bredband än jag har sexualpartners, bara för att det är så jäkla krångligt att byta).
Om alla bara kunde var otrogna i stället, vilken vår det skulle vara för svenska samtidslyrik. Tänk den tid som skulle frigöras av mindre frigjordhet. Som sagt, lyrik är inte farligt alls, eller svårt. Det är bara att trycka enter.