Publiken strömmar till arenorna, klubbarna har utvecklats på många plan och jobbar närmare sina supportrar än tidigare. SHL har satt publikrekord de fyra senaste säsongerna och premiären i lördags sågs av totalt av 61045 personer i sju olika arenor vilket var nytt rekord för en premiär.
Tillsammans omsatte de 14 klubbarna närmare tre miljarder kronor i fjol.
Det är rakt igenom imponerande och säger en hel del om hur mycket hockey faktiskt berör och engagerar.
Men när det kommer till att prata med dem som faktiskt betalar för produkten hockey är kommunikationen i princip obefintlig.
Och det är ett problem.
För SHL är inte bara 14 klubbar, 350 spelare, tränare och domare. Det är också hundratusentals människor som lägger pengar på biljetter, abonnemang, resor, souvenirer och mat och dryck för att följa sina lag.
Supportrarna är också kunder, vare sig de vill det eller inte, och vill förstå vad de betalar för.
Under inledningen av säsongen har den nya tekningsregeln hamnat i fokus. Själva regelförändringen är i sig odramatisk. Få hade nog ens noterat den om det inte vore för hur den har tillämpats, både av domare och av spelare.
Jag vet att representanter från SHL påstår att spelare, ledare och domare var överens inför säsongen och att ingen hade några större invändningar på hur tekningsregeln skulle tillämpas.
Under den årliga upptaktsträffen flaggade fem, av varandra oberoende, tränare att det skulle bli stökigt. De var oförstående till hur petigt det varit under försäsongen och varför domarna höll i pucken så länge innan de släppte den.
Under CHL-matcherna som de svenska lagen spelat i Tjeckien, Tyskland och Slovakien under försäsongen har varken jag eller lagen upplevt tekningsregeln som något problem.
Pucken släpptes snabbare, matcherna flöt på och spelarna visste vad som gällde.
Samma sak i den schweiziska och tyska ligan, där det överhuvudtaget inte varit något fokus på regeln under upptakten av deras säsonger.
Den nya tekningsregeln har införts på de flesta håll, med Finland som undantag. Det är dock bara vi som lyckats göra den till en diskussion som är större än själva regeln.
Under säsongsinledningen har vi också sett mål som videogranskats i uppemot åtta minuter. Vi har också sett mål godkännas när en spelare befunnit sig i målgården och andra mål dömas bort, till synes i liknande situationer.
Min egen grundregel gällande mål har varit ganska enkel att förhålla sig till.
Om en spelare befinner sig i målgården och stör eller har kontakt med målvakten ska målet dömas bort – förutsatt att spelaren tagit sig dit på eget bevåg.
Verkligheten är dock mer komplicerad än så.
Och det är precis därför som SHL borde kliva fram och äga frågan och kommunikationen.
Inte ett tecken på svaghet
På sin hemsida har de en flik, ofta ganska långt ner på sajten, där Situationsrummet förklarar olika bedömningar en gång i veckan.
Men en video på själva målsituationen och en kort förklaring som hänvisar till en regel gör inte många klokare – eller mindre övertygad om att beslutet har något att göra med vilket lag som gynnas eller missgynnas.
Det måste gå att göra en mer detaljerad och pedagogisk förklaring än så. Visa bilder, zooma in, förklara varför beslutet tas och vad jag ska titta på.
Visa olika situationer och förklara skillnaderna.
Berätta varför det ena målet godkändes och det andra dömdes bort.
Förklara vad domarna tittar på och varför en videogranskning tar hela åtta minuter.
Utbilda och hjälp era supportrar.
Det är inte ett tecken på svaghet att förklara sina beslut.
Tvärtom.
Transparens skapar en förståelse och i slutändan kanske även en tillit.
Supportrar kommer aldrig att vara eniga eller se helt bortom sina egna lags färger i stridens hetta.
Men om de förstår varför ett mål döms bort kan de fortfarande vara förbannade på regeln. De behöver däremot inte vara förbannade på att de inte förstår själva beslutet.
Det är en enorm skillnad.
Det är inte farligt att supportrar blir arga.
Det farliga är i stället när de börjar känna sig dumma och inte förstår vad som händer. De som känner sig exkluderade riskerar till slut att tappa intresset.
Det borde rimligtvis vara det sista en liga som SHL, med rejäl medvind när det gäller engagemang och intresse, vill riskera.
För en liga som omsätter närmare tre miljarder kronor och samtidigt har slagit publikrekord fyra år i rad borde det gå att ställa högre krav på kommunikationen.
Inte minst eftersom det handlar om att kommunicera med människor som lägger ned sin tid, sina pengar och sitt engagemang på något de älskar och bryr sig om.
Jag förväntar mig inte att SHL ska göra alla nöjda eller att alla ska hålla med om varje domslut. Men jag förväntar mig att de hjälper flera att förstå.
SHL och klubbarna har lyckats bygga en produkt som många uppenbarligen älskar.
Nu behöver de också bli bättre på att prata med de människor som älskar den.