Nej, jag uppgav aldrig några känsliga uppgifter. Ja, jag kontaktade banken och försäkrade mig om att allt står rätt till. Javisst, bedrägeriförsöken är polisanmälda. Så ingen skada skedd, utöver det obehagliga att bli uppringd av svindlare.
Men så svara inte om numret är obekant? Lika enkelt som omöjligt för en journalist.
Det finns fler förnuftiga råd:
Klicka aldrig på länkar du inte är helt säker på. Lär dig avslöja falska mejl. Stressa inte – ta dig tid att tänka. Lyssna på både förnuft och magkänsla; ofta är det klokast att bara lägga på. Uppge aldrig, aldrig koder om någon ringer och vill ”hjälpa” dig.
Och ditt digitala bank-id ska du bära som din sista droppe vatten.
Att tänka efter före är alltid bättre än att vara efterklok. Men så är det fredag eftermiddag och lite hektiskt; dags att bli klar med jobbet och handla inför fredagsmyset. Tankarna är på annat håll när telefonen ringer.
Stresspåslaget kan komma snabbt när någon undrar om det är du som håller på att föra över pengar från ditt konto; en större summa, ja, men inte så stor att den uppenbart är hittepå. De som då reagerar har min fulla förståelse.
Någon är inne på mitt bankkonto? Usch! Sedan går allt på tok.
Numret som ringde upp mig hade utlandsprefix +47, Norge. Rimligt, i tider av nordiskt samarbete mellan banker. Den kvinnliga AI-rösten talade dock svenska. Det hördes lite dåligt men verkade det handla om att 200 euro på väg från mitt konto. Eftersom jag inte höll på att föra över pengar – och är lite nyfiken – följde jag uppmaningen att svara ”ja” för personlig service. Kopplades till en människa, en svenskspråkig kvinna.
Men uppkopplingen var så dålig att jag aldrig får veta hur hon tänkte ”hjälpa”. Hur bedrägeriet var planerat. Jag lade på och ringde upp min bank. Ja, de känner till detta upplägg. Nej, ingen hade rört mina pengar.
Om allt hade gått galet, hade jag då berättat detta? Knappast. Den som blir lurad känner sig dum – och det vill få skylta med.
Vissa vågar, lyckligtvis. Många är äldre, en del har inte riktigt koll på digitaliseringen eller sin egen ekonomi.
Men Anna Thygesen, som danska Politiken berättat om, är själv krisrådgivare och kommunikationsspecialist. Hon har svårt att förstå hur det kunde gå så snett.
Det började också med ett samtal en fredagseftermiddag från ett nummer som liknade bankens. ”Christian från säkerhetsavdelningen” undrade om hon skulle föra över pengar till Holland. Nej, sade Anna Thygesen, och fick då beskedet att hennes konto blivit hackat. Fast också att hon skulle få hjälp att stoppa detta.
Hon svarade ja.
Sedan följde tre dagar med vad hon uppfattade som extremt god kundservice, precis efter regelboken för kriskommunikation: ”bankmannen” höll henne i handen hela vägen, förklarade grundligt vad som skulle hända och frågade om hon undrade över något. Kontot stängdes ner, nätbank och mobilbetalning raderades, det kom dokument att godkänna, med bankens logo, med ärendenummer och till och med råd om hur man kontaktar polisen vid bedrägeriförsök.
”Jeg har sgu haft mange banker, men jeg har aldrig fået så god service som fra ham”, säger Anna Thygesen i tidningen.
Bubblan sprack på onsdagskvällen när hennes man såg att deras gemensamma konto var länsat.
Ändå är Anna Thygesen välkänd i Danmark som expert och krisrådgivare när det handlar om cyberkriminalitet och bedrägeri. Nu också författare till boken Det er Christian fra banken.
Till mig kom nästa samtal en fredagseftermiddag, ombord på ett skramligt tåg. Från Sundsvall – kanske någon i vår stora mediekoncern? En vänlig kvinna talar om min pensionsförsäkring på betryggande norrländsk dialekt. För att göra en lång historia lika kort som vårt samtal: ingen skada skedd.
Men jag kollar upp numret och ser att det kopplas till misstänkta bedrägerier.
Jag polisanmälde och fick ett tips: konstiga sms kan skickas till 7726, där operatörerna försöker stänga ner oseriösa nummer. Och på webbadressen 7726.se finns fler goda råd.
Tidningen Politiken har granskat internationella bedrägerier och nätbedrägerier. Här finns Henrik som miste miljoner, sitt äktenskap och nästan sitt liv i klorna på investeringsvindlare – men allt började med 250 euro och kryptovaluta. Här finns falska kändisrekommendationer – också kända i Sverige. I Danmark är den skådespelaren Mads Mikkelsen som påstås rekommendera investeringarna. Och telefonbedragare, som ”Christian på banken”.
Politikens artikelserie Cyberslaverne beskriver en global industri. Kriminella nätverk i Asien och Afrika håller tusentals människor i svindelcenter; scam camps eller fraud factory. De lockar in din mor i en kärleksfälla, de lurar din son med falska investeringar, de ringer dina vänner och säger att de är från banken och att deras konto har blivit hackat. ”Men få vet hur vidrigt det faktiskt är”, lyder ingressen till en serie om människor som blir inlåsta och misshandlas och tvingas jobba som svindlare.
Också svenska TV4 har rapporterat om dessa asiatiska bedrägericenter: jobbare som inte lurar till sig 50 000 kronor i veckan torteras och blir inlåsta i mörka rum. Internationell brottslighet i stor skala – svår att värja sig mot.
Ändå måste vi som bankkunder och konsumenter göra vad vi kan. Och myndigheter och bankerna försöka hålla jämna steg med de kriminella. För som Plånboken i P1 (20/9) konstaterar så används bank-id i allt fler sammanhang – swish, kundklubbar och bussbiljetter.
Men priset för att enkelt kunna legitimera sig kan bli högt. Plånboken intervjuar en svensk sjukpensionär som blev av med sina besparingar när den förslagne mannen ”på banken” resolut uppmanade henne att strunta i alla säkerhetsvarningar när hon godkände QR-kod på QR-kod medan de jobbade fram en ”lösning”.
Dessa svindlerier sätter mycket på spel. Folk blir barskrapade. Mår dåligt. Men det värsta är kanske ändå förlusten för ett samhälle som det svenska, där tillit är guld.
En tillgång som kriminella nu raskt vaskar.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.