En registrerad hjärtstartare som är märkt som tillgänglig för allmänheten måste också vara pålitlig när någon plötsligt drabbas av hjärtstopp. Idag är det ofta oklart vem som har ansvar för det.
I Sverige finns idag omkring 25 000 registrerade hjärtstartare på företag, i offentliga miljöer och i bostadsområden. I själva verket är de fler, men bara de som är registrerade räknas in. Hjärtstartare är en viktig del av samhällets beredskap vid plötsligt hjärtstopp och kan vara skillnaden mellan liv och död. BFHS har också föreslagit att det ska vara lag på hjärtstartare i bostadsområden.
Men hjärtstartare räddar inte liv bara för att de finns på en karta eller sitter på väggen. De måste också fungera och vara stöldskyddsmärkta.
I somras rapporterade flera medier om ett fall i norra Sverige där en man i 40-årsåldern drabbades av hjärtstopp. Det fanns en hjärtstartare i närheten, vid en kyrka, men den var urladdad och gick därför inte att använda. Kyrkoherden visste inte vem som hade satt upp hjärtstartaren, än mindre vem som hade ansvar för att kontrollera den.
Det räcker inte att köpa en hjärtstartare, sätta upp den på en offentlig plats och sedan hoppas att någon tar hand om den. Den som äger hjärtstartaren ansvarar för att den fungerar. Men i offentliga miljöer är det ofta oklart vem som ska se till att den kontrolleras.
Genom konceptet Hjärtsäker zon, som drivs av Svenska HLR-rådet, en nationell organisation för utbildning i hjärt-lungräddning, har allt fler områden i Sverige fått bättre beredskap vid hjärtstopp.
Idag finns regler för hjärtstartare genom EU:s och Sveriges regelverk för medicintekniska produkter. Hjärtstartare som säljs och används ska vara CE-märkta och uppfylla gällande krav på säkerhet och prestanda och hanteras enligt tillverkarens anvisningar. Det rekommenderas att hjärtstartaren kontrolleras regelbundet och registreras i Sveriges Hjärtstartarregister så att den blir synlig för bland annat larmcentralen och frivilliga livräddare. Registret kräver en ansvarig kontaktperson och skickar regelbundna påminnelser för att uppgifterna ska bekräftas. Om det inte sker tas hjärtstartaren bort från kartan.
Systemet är bra, men Sverige behöver ta nästa steg. En registrerad hjärtstartare som är tillgänglig för allmänheten bör också ha en tydligt utpekad ansvarig och en dokumenterad rutin för kontroll och underhåll. Om apparaten inte längre underhålls ska den inte heller framstå som redo att användas i en nödsituation.
Vem som har ansvar för hjärtstartare behöver bli tydligare. Det räcker inte med en frivillig kvalitetsstämpel – en märkning som visar att vissa krav är uppfyllda men som inte i sig innebär något tydligt eller lagstadgat ansvar. Att regeringen nyligen gav Socialstyrelsen i uppdrag att utreda hjärtstartare hos offentliga aktörer är bra, men det är bara en del av lösningen.
Regeringen och riksdagen måste se till att ansvaret för hjärtstartare tydliggörs. Inte för att lägga ett tungt regelverk på företag och föreningar som frivilligt köper in hjärtstartare. Tvärtom. Det ska vara enkelt att ta ansvar, samtidigt som allmänheten inte får invaggas i en falsk trygghet.
Kommunerna skulle också kunna få ett tydligare samordningsansvar för hjärtstartare som är tillgängliga för allmänheten. Idag finns system som automatiskt kontrollerar batteri, elektroder och serviceintervall. På särskilt viktiga platser skulle uppkopplade hjärtstartare kunna användas för att larma automatiskt om apparaten inte längre fungerar.
När någon drabbas av hjärtstopp är minuterna avgörande. Då ska det inte spela någon roll om hjärtstartaren ägs av ett företag, en kyrka, en bostadsrättsförening eller en kommun. Det ska alltid gå att få veta vem som satt upp den, när den senast kontrollerades och om den är redo att användas.
En hjärtstartare kan ses som en sorts livförsäkring. Därför måste det bli tydligare vem som har ansvar för att den fungerar.
SKRIBENTEN
Maria Sundqvist, ordförande i BFHS – Branschrådet för hjärtstartare i Sverige
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.