Beck ska gå i pension.
Men Peter Haber jobbar för fullt, och har bara i år gjort fyra nya filmer.
En envis insats för en skådespelare som mest vill vara hemma.
– Allt blir ett projekt för jag blir skraj hela tiden, och kan ibland undvika att gå ut.
Det är nu som det stora vemodet rullar in.
Så känns det i alla fall lite när Peter Haber visar oss till ännu ett av sina ”anspråkslösa Söderställen”. Det är tredje gången som vi ses för intervju, och skådespelaren väljer alltid ett vardagligt kafé som gjort för en strof i åttiotalsklassikern ”En vintersaga”.
Haber kommer in på den när han reflekterar över sig själv, Martin Beck och ett slags folksjälens melankoli.
– Den stämmer in på oss alla. Ted Ströms fantastiska låt. Känner du inte det? säger han och tillägger sturskt:
– Men vi arbetar ju emot det. Annars skulle man ju deppa ihop totalt. Vi var så mycket på teatern och konserter förra hösten, jag och Lena (T Hansson). Vi såg skitdåliga föreställningar och vi såg fantastiska föreställningar. Det räddade förra hösten, så vi ska försöka fylla den här med.
– Annars är jag väldigt bra på att göra ingenting. I dag har jag bara förberett mig på det här, och tagit lite telefonsamtal. Min producent från Beck har jag pratat med. Vi gjorde ju två filmer i våras.
Den ena, nummer 55, ska tydligen heta ”Syndens lön” och kommer framåt jul. Den andra, nummer 56, sannolikt i början av 2027.
– Sen ser det ut som att vi gör två till i vår. Jag har skrivit på för det, men vet ingenting mer.
Utöver ”Beck” så har Peter även gjort en liten biroll i bioaktuella ”Resan till Piemonte”. Mest för att han ville ta chansen att för första gången spela mot Kjell Bergqvist.
– Och i somras var jag med i en Dogma 25. Ett nytt manifest, i en film som Isabella Eklöf (”Industry”) gör. Den här heter ”Mr Nawashi” och handlar om ett bdsm-förhållande. Jag spelar den kvinnliga huvudrollens svenska pappa. Filmen är alltså filmad helt med telefon. Allt lät så spännande med rollen att jag kände att jag måste testa.
– Det har varit otroligt lustfyllt, men också ansträngande. Den här pappan är svårt sjuk i cancer, en rätt storvulen person som bestämmer sig för att begå självmord, och vi har gjort hela hans dödskamp. Det var tufft. Den svåraste regianvisningen var en scen då jag skulle gå från djup medvetslöshet till död.
– Det visste jag inte om det skulle gå, säger Peter och skrattar till.
• Peter Haber är född i Stockholm 1952, uppvuxen i Södertälje, sen länge bosatt på Södermalm.
• Lever med skådespelaren Lena T Hansson. De har gemensamma sonen Viktor, 30. Sen en tidigare relation har han även dottern Nina, 41. Dessutom har Lena sonen Jonathan sen tidigare. I familjen finns även ett antal barnbarn.
• Blev folkkär 1991, i och med julkalendern och rollen som Sunes pappa Rudolf. Fyra år senare axlade Peter den numera legendariska rollen som Martin Beck. Har även spelat Martin Vanger i ”Män som hatar kvinnor”, gestaltat agenten Carl Hamilton, samt gjort rollen som Janne i den närmast kultförklarade ”Tomten är far till alla barnen”.
• Syns närmast på bio i en biroll i ”Resan till Piemonte”. Framåt vintern kommer det även två nya ”Beck”-filmer.
Som skådespelare har han blivit förknippad med uttrycket att ”gå lodrätt”: Att hämta något ur sig själv till rollen, även om han inte alltid vet vad det är.
– Men det är klart att jag bär med mig en skräck för döden. Det kanske alla gör. Men den blir påtagligare när man kommer upp i åren.
– Även om jag i grunden är rätt stark och frisk och ser framåt, så kan jag bli sluten och ganska perspektivlös. Det blir mörkt. Men då har jag ju min livskamrat, min fru Lena, som är väldigt envis och ofta lyckas få mig ur det där.
Hur då?
– Genom att påminna mig om allt det positiva. Vi gjorde en häftig grej i somras. Vi hyrde en villa på Mallorca med alla våra barn och barnbarn i tio dagar. Det var en underbar upplevelse. Sen när ungarna åkt hem så tog vi in på ett ”adult hotel”, bara vi två.
Peter återkommer ständigt till Lenas betydelse. Efter nära 40 år tillsammans, så framstår de som sammanvuxna. De samtalar jämt. Men hur mycket finns han där för henne?
– Jag försöker. Hon är ju betydligt starkare än jag.
– Men hon fick bröstcancer. Igen. Efter 22 år kom den tillbaka förra året. Den jävla sjukdomen. Den upptäcktes vid en vanlig mammografi. Hon har opererats och mår bra nu. Men då tror jag att jag är jättebra på att stötta. Då blir jag starkare än vad jag vet att jag är. Sen är hon en otrolig fighter. Det beundrar jag henne för.
Var du rädd för att förlora henne?
– Det är jag varje dag. Det är en konstig sak. Att man blir rädd för livet. Min amygdala, den lilla nöten i hjärnan, den ropar fara hela tiden. Sen har jag ju min polyneuropati, som började för fem år sen, och gör att jag har svårt att gå. Det är okej hemma, men ute är jag så rädd för att ramla.
– Jag vet inte riktigt varför. Men jag är ju ofrivilligt en offentlig person. Käppen är bra som psykologiskt stöd, men jag liksom skäms över att jag använder den. Skulle jag ändå ramla är jag rädd för att folk tror att jag är full. Allt blir ett projekt för jag blir skraj hela tiden, och kan ibland undvika att gå ut om det inte är absolut nödvändigt. Det kan gå många dagar utan att jag går ut.
Ändå känns det inte som att Peter resignerat och gett upp. Tvärtom så har han sen några år tillbaka regelbunden kontakt med en mental coach som ger honom livsråd i vardagen, och han har slutat med alkohol. Ett beslut som fattades just i samband med att ben och fötter lite svek honom. Mest för att kunna svara nej på frågan om han dricker i alla läkarundersökningar.
– Så jag dricker ingenting. Men jag tycker mycket om alkohol.
– Jag har faktiskt aldrig varit alkoholist, men att ha ett glas vin bredvid sig när man pluggar text på kvällen, det får axlarna att sjunka lite. Hörnen blir utjämnade. Men det går bra ändå, och jag gillar alkoholfri öl, säger Peter samtidigt som han tar en djup klunk av en italiensk sådan.
Stänkarna är ett avslutat kapitel. På flera plan. Ingvar Hirdwall är borta sen tre år.
– Jag saknar honom mycket både som skådespelare och faktiskt nära vän. Det var förskräckligt med hans död, säger Haber som i vår har gestaltat sin Martin Beck i 30 år. Så länge att det börjar kännas som ett unikt psykologiskt experiment. Hur länge kan man vara i en roll utan att bli den?
– Jag är ju inte poliskommissarie hemma, men på något sätt flyter de naturligtvis ihop. De kommer ur min gestaltning: Martin Beck och den här melankolin som blir ännu tydligare i den nya filmen där han bestämmer sig för att gå i pension.
– Sen kan det betyda olika saker…
Beslutet att pensionera Beck känns ändå överraskande. Men Haber försäkrar att det, lite på fansens begäran, faktiskt innebär att vi kommer få se en mer aktiv polis-senior.
Någon gång kommer han förstås att lämna rollen. Antagligen med både vemod och lättnad i hjärtat. Men än tar han dagen som den kommer, och i höst ska han filma komedi igen i ett hemligt projekt.
– Jag älskar komedi. Hur den hänger ihop med tragedi. Som två sidor av samma mynt. Ska du spela fars måste du ta rollfiguren på fullaste allvar. Då kan det bli roligt i bästa fall.
Möjligen finns där även en viss humorfaktor i att Peter är ”en människa utan tålamod”. Han kan bli arg på en halsduk som blåser upp i ansiktet, hatar modern teknik eftersom han är så dålig på den, och beskriver det som att han är ”smårasande” mest hela tiden. Med åren har han lärt sig att vända ilskan inåt, i stället för utåt:
– Det är bättre både för mig och för min omgivning.
Men är du lycklig eller olycklig som människa?
– Ja… Just i dag väger de där vågskålarna jämt.
– Men det är inget jag kan påverka. Det tror jag inte. Det är kemi.
Hur funkar det med skådespeleriet? Med att söka inåt?
– Ja, det måste jag! Det kanske inte syns utåt i rollen, men det hjälper i alla fall mig i att göra den trovärdig. Det måste vara utforskande. Annars blir det platt och ytligt, och det är det värsta jag vet, säger Peter och utbrister sen liksom ursäktande:
– När du har det här jobbet så blir du av naturen väldigt självupptagen. I och med att jag är mitt eget arbetsredskap. Men det gäller att tygla den självupptagenheten, så att du inte blir olidlig i det privata livet. Man får piska sig själv. Men ibland kan Lena naturligtvis bli väldigt trött på mig.
Det är en kamp mot egot som går lite på tvärs mot Peters absoluta lyhördhet. Som intervjuobjekt är han sällsynt uppmärksam. Minns saker vi sa för flera år sen, och reagerar nyfiket på varenda detalj utanför fönstret – från hunddagis till ambulanssirener.
Vi har pratat mycket. Så mycket att Peter blivit ”yr i bollen” av alla frågor, och börjar skratta trött:
– Men jag försöker verkligen varje dag att förstå mig själv. Det är bara inte så lätt när man är så konstig som jag.
Andra har också läst
- Mats Olsson: Använder min frisör som ”läkare”- Journalisten om nya boken, kärleken och Viagrabeslutet
- Linus Wahlgrens kärleksinsikt: ”Första gången”- Skådespelaren om jättefesten och relationen med exet
- Anders Holmberg: ”Jag ser ofta ut som en slusk”- Anders Holmberg om hur han röstar – och valet som kan bli det sista
- Julia Franzéns hemlighet med Bingo: ”Väldigt sugen”- Influencern om bråken med Bingo: ”Han blir galen”
- Malena Ivarsson: ”Man ska lämna en bra älskare efter sig”- Sexologen om heta mötet med världsstjärnan
- TV4-profilens hårda tid: ”Var skoningslös”- Jenny Strömstedt om missförstånden: ”Känt mig väldigt utsatt”