Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
SVT har i dokumentären ”Renar i vägen” lyckats väl med att fånga konflikten mellan renskötsel och gruvnäring. Inte minst i Kiruna. För där, en bit bort från det stora gruvsåret som blivit en del av stadsbilden, har LKAB hittat Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller. Det råkar vara samma plats som en viktig flyttled för renen.
De åtråvärda metallerna finns på många platser. Men vanligtvis ligger de utspridda som små sandkorn vilket, enligt experter jag talat med, gör det ekonomiskt omöjligt att utvinna dem.
Det som gör Per Geijer-fyndigheten exceptionell är dels den höga koncentrationen av metallerna, dels att de ligger inbäddade i järnmalm. Man kan alltså bryta järnmalm med ungefär samma lönsamhet som man gjort under hela LKAB:s existens. Jordartsmetallerna får man så att säga på köpet.
Med Per Geijer-gruvan skulle Sverige, och faktiskt hela Europa, kunna göra sig oberoende av ett nyckfullt Kina. I dessa världspolitiska orostider vore det ett drömscenario.
Med Per Geijer-gruvan skulle Sverige, och faktiskt hela Europa, kunna göra sig oberoende av ett nyckfullt Kina.
Mot gruvan står Gabna sameby, som namnet till trots inte är en by utan en organisation med ungefär 100 medlemmar, varav ett tiotal arbetar heltid med renskötsel. Det är samma sameby som år 2022 bestämde sig för att sluta samtala, samråda och försöka samexistera med andra aktörer i området. I stället ville man ”provtrycka systemet”.
Jag har tidigare skrivit om samebyns nej till att renovera en gammal lift i Riksgränsen, till en etablering av varuhuset Biltema intill E10:an och en femvägsrondell i Kiruna och den årligen återkommande striden för ett helikopterförbud under högsäsong för skidturismen.
I handlingar som jag begär ut från Länsstyrelsen i Norrbotten hittar jag fler nejsägar-dokument. Till exempel ansöker Gabna vid olika tidpunkter på året om ett skoterförbud. Ett förbud från vilket medlemmar i samebyn är undantagna. Skotern tycks bara störande för renen om det är en icke-samebymedlem som framför den.
I SVT-dokumentären framträder Gabna samebys ordförande, Lars-Marcus Kuhmunen. Han flyttade till Kiruna 2022. Huvuddelen av sitt vuxna liv har han varit mantalsskriven i Solna. Han har arbetat som departementssekreterare i Regeringskansliet under Miljöpartiets nuvarande språkrör Amanda Lind.
Med den politiska bakgrunden är hans svar på frågan hur vi ska klara den gröna omställningen inte förvånande:
”Jag tycker inte om gruvorna, de är inte bra alls.” Lösningen på klimatkrisen är, enligt Gabnas ordförande, ”återhållsamhet snarare än expansion”. Detta alltså sagt av en företrädare för en näring som i norr står för kanske den största delen av all helikoptertrafik – en av de mest koldioxidintensiva transportformer som finns.
Den ”traditionella renskötsel” som Kuhmunen talar om finns inte längre. Åtminstone inte om man med traditionell menar renskötare som under långa perioder driver sina renar till fots eller på skidor. Nu används lastbilar för att flytta hjordarna. Renskötarna åker hem till sina radhus eller villor på kvällen som vilken annan knegare som helst.
Eller så används helikoptrar, drönare, motorcross, skotrar, fyr- eller sexhjulingar. Om man inte, som vissa, regelmässigt ”stödutfodrar” djuren för att slippa arbetet med att driva dem till nya betesmarker.
Järnmalmen utgör en inte obetydlig del av vårt välstånd. Men, frågar sig Karin Kvarfordt Niia från Gabna i dokumentären: ”Hur mycket ska vi behöva offra för att bygga andras välfärd?”
Men det handlar ju inte bara om andras välfärd. Karin Kvarfordt Niia, Lars-Marcus Kuhmunen och andra medlemmar i samebyn har väl också barn som går i skolan, liksom till doktorn och till tandläkaren? De färdas väl också på de vägar som byggs?
Och nog använder också de mobiltelefoner som inte kan tillverkas utan sällsynta jordartsmetaller. Samebymedlemmar har väl i samma grad som alla andra svenskar ett intresse av att inte bli utlämnade till ett nyckfullt Kina – som med stora geopolitiska ambitioner, men till stora ekonomiska förluster, hittills styrt stora delar av världens tillgång till de åtråvärda metallerna.
I ena vågskålen har vi LKAB:s fortsatta existens (de gamla fyndigheterna är mer eller mindre utbrutna – det går inte att komma djupare ned utan att det blir farligt), fortsatt klirr i statskassan, noll arbetslöshet i Kiruna kommun, skatteintäkter till både kommunen och Region Norrbotten, geopolitisk stabilitet i Europa, ett fungerande försvar och ett rejält kliv framåt för den gröna omställningen.
I den andra vågskålen kan man placera flera tusen Kirunabor som kommer att behöva flytta. Men det verkar de flesta – om än motvilligt – svälja. De vet att utan gruvan så finns inget Kiruna.
Den verkliga motvikten utgörs i stället av elva renskötare och 4 000 renar. Fast Kuhmunen väljer andra formuleringar när han beskriver målkonflikten: Gruvan, hävdar han, innebär ett slut för den samiska kulturen i området. Ja, rent av ett ”kulturellt folkmord”.
Som om kultur enbart handlade om renar och ingenting om språk, teater, konst, litteratur och musik. Dessutom: den lagstadgade rätten för samebyar att bedriva renskötsel är inte reglerad till antal (Rennäringslagen, 15§) eller till platser. Man skulle kunna tänka sig att länsstyrelsen bestämmer sig för att dra ned högsta tillåtna renantal till ett minimum. Och att man på nationell nivå ritar om kartan över indelning av samebyar så att två eller flera slås ihop till en. Då finns både flyttleder och bete som räcker till alla.
Även om Gabna har rätt i att renskötseln hotas av gruvan, minns Kirunaborna alla gånger som samebyn spänt bågen för hårt.
Om Kuhmunen varit mer sparsam med överorden, om han varit mer strategisk än att förklara krig mot Kirunaborna genom att beröva dem tågstationer, skoteråkning, fiske, jakt, butiksetablering och allt annat som många boende värdesätter, så hade han nog mött större förståelse för sin strid mot Per Geijer.
Även om Gabna har rätt i att renskötseln hotas av gruvan, minns Kirunaborna alla gånger som samebyn spänt bågen för hårt. Just stoppet för Biltemas etablering – mitt i stan – där ingen verkar ha sett mer än möjligen ett par strörenar de senaste 60 åren, blev för många droppen.
Resultatet av Gabnas ambition att ”provtrycka systemet” ser vi i kommunalvalet i Kiruna. Var fjärde väljare la sin röst på KD. Förklaringen stavas Krister Pounu. Han beskrivs som arkitekten bakom partiets utspel om rennäringen. Pounu – som själv är röstberättigad till Sametinget – har på lokal nivå tagit strid mot särbehandlingen av den minoritet samer som ingår i samebyar. Valresultatet visar att han har Kirunaborna med sig.