New balls, please?
Det hade varit fint att se Sverige skrika ut Du gamla, du fria. En lite pirrig känsla av att se Alexander Isak och Viktor Gyökeres snacka ihop sig före avspark. Jag fick nästan torka bort en liten tår när pyrotekniken på bortasektionen lättat tillräckligt för att de rumänska supportrarna skulle kunna hålla upp en banderoll riktat till förbundskaptenen:
Ingen har ärvt din vänsterfot, Gică, men få dom att ge allt de har på planen.
Och sen gick luften ur. Bollarna, alltså, de nya Nations League-bollarna.
Sverige? De blåste upp sig, gick rakt in i striden.
Jag vet inte när jag såg ett svenskt landslag inleda en landskamp på det här sättet senast. Alexander Bernhardsson utmanade, kombinerade, vände till Sebastian Nanasi som sköt. Victor Nilsson Lindelöf slog uppspel på 30 meter rakt på Viktor Gyökeres fötter. Alexander Isak var delaktig från start. Emil Holm slog inlägg, Lucas Bergvall och Yasin Ayari turades om att trycka på framåt.
Det här var alltså de inledande fyra-fem minuterna. Sveriges utgångsstruktur, defensivt, var 4-2-4. Brasilien -58, eller vad är det fråga om?
Hårdraget kan man säga att Sverige var ett bra lag som klev in och trodde att de var ett väldigt bra lag.
Gav mersmak att det fungerade
Jag antar att det fanns tre skäl till att Graham Potter valde det här grundspelet. Det första är lärdomen från VM (Nederländerna), där motståndare fick komma för högt, för enkelt. Det andra är att Rumänien är ett begränsat fotbollslag. Det tredje är att det här injicerade mod och aggressivitet, kanske självförtroende, i laget inför den här turneringscykeln.
Det gick väldigt bra.
Tills det inte gick så jäkla bra längre.
Efter 20 minuters svenskt manglande av ett rumänskt lag som inte hade en aning om hur de skulle ta sig förbi den höga, gula pressen: 1–0.
Det var så vackert, alltihop. Lucas Bergvall (bra) och Yasin Ayari (bäst) bytte position. Lucas droppade, Yasin klev fram, och stack in en boll till Alexander Isak som avslutade distinkt.
Det var kanske lite för bra för att vara sant. Eller, det var ju det. Den här var en annan sorts naiv fotboll än den under den förre killen som tränade Sverige, en kalkylerad och medveten risk. Och efter en halv halvlek sipprade motståndarna igenom luckorna.
Första gången de hittade igenom det glesa svenska mittfältet slutade det med att Dennis Man vände bort Lindelöf (enkelt) och skickade in 1–1. Mönstret upprepade sig ett par gånger till, Rumänien kunde hota med tre mot två, med fyra mot tre.
Oset av katt.
Jag tror inte att Sverige kommer att ta sig an bättre motståndare på det här sättet, men det gav ändå mersmak när det fungerade. Lucas Bergvall är fortfarande Lucas Bergvall, men han och Yasin Ayari löste en svår uppgift på ett moget sätt.
Ayari dammsög perfekt, var delaktig framåt när han kunde. Bergvall låg bakom segermålet när han dunkade in ett andravågsskott efter hörna, precis före paus. Viktor Gyökeres fångade upp returen, kämpade ner Virgil Ghita och satte dit 2–1.
Ett mål av super-Isak, ett mål av super-Gyökeres, i en match där Sverige räknade rätt på oddsen. De hade råd med riskerna här, de kanske till och med växte av att ta dem.
CSI grep in – fel på alla sätt
Andra halvlek svängde mindre, hade mindre schwung. Gheorghe Hagi bytte in Vladimir Screciu som sköld framför backlinjen och stoppade blödningen i den riktningen, Yasin Ayari höll rent åt andra hållet.
Jag gillade mycket, och jag hatade en sak med en passion jag har svårt att riktigt kontrollera.
Tio minuter in på andra halvlek hände något fantastiskt, bland det finaste man får se på en fotbollsplan. Elliot Stroud från Uddevalla, en kille som aldrig fick spela en enda ungdomslandskamp innan han slog sig in i det här laget, tog emot en passning från Ayari, och sköt från höften. Rakt upp i krysset.
Han avgjorde matchen med ett mål en kille drömmer om ett helt liv, firade överlyckligt och klentroget. Man ryste, torkade fukt ur ögonvrån.
Tills CSI grep in, och upptäckte att Alex Isak rört bollen med handen en kvart före Strouds skott.
Målet bortdömt. Rätt dömt. Fel på alla sätt. Hatar ni inte det så hatar ni fotboll.
Utöver det fanns det förstås saker i Sveriges spel som inte var tillräckligt bra. Stackars Emil Holm gick sönder igen, men var för försiktig och svajig innan dess. För ofta satt passningar – även från spelare som Lindelöf och Isak - en meter fel. Och de höll inte nollan den här kvällen heller.
Men tillräckligt mycket var ju tillräckligt bra för att vinna en hemmamatch mot världens 51:a bäste landslag.
Polen vann inte, Bosnien vann inte, Rumänien vann inte. Sverige manövrerade sig fram till 2–1 och tre poäng.
Som Alexander Isak önskade sig inför matchen:
De fick något att bygga vidare på.