Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Sverige för några år sedan skulle erhålla sin omtalade kulturkanon blev jag, liksom många andra publicistiskt aktiva kulturpersoner och intellektuella, ideligen tillfrågad om vilka litterära verk jag fann omistliga, böcker som absolut måste in på listan. Det var inte svårt att räkna upp exempel, varav flertalet dessvärre inte kvalade in på det besynnerliga trägårdhska alstret, men den bok jag nämnde först hade en lika självklar position i mitt medvetande som den uppenbarligen hade i kommitténs: Gustav Vasas bibel.
Ingen bok har betytt lika mycket för Sverige, svenskt samhälle och svenskt språk som denna. Det är snudd på omöjligt att likna 1500-talets bibelöversättning med senare publicerade arbeten av nog så hög dignitet, och det leder helt fel att dra paralleller till den moderna erans bibelöversättningar (till exempel den som är på gång nu i dagarna), eftersom inget arbete – oavsett om det tryckts på papper, lästs upp offentligt eller spridits digitalt – har haft en rimlig chans att få lika omfattande genomslag och lika formidabel betydelse som Gustav Vasas bibel.