”En ökad osäkerhet om vårt engagemang för de baltiska länderna och Östersjöregionens säkerhet drabbar också svensk säkerhet”, skriver Gunnar Hökmark (24/9). Där har han rätt. Just därför är det så anmärkningsvärt att han själv försöker övertyga Tallinn, Riga och Vilnius om att Sverige är på väg att vända dem ryggen.
Det stämmer inte. Låt mig vara så tydlig att varken Hökmark eller våra grannländer behöver undra: Nato och EU är grunden för Sveriges säkerhet. Vårt samarbete med Finland, Estland, Lettland, Litauen och hela Östersjöregionen är grundläggande för vår egen säkerhet. Det ska inte minska. Det ska fortsätta öka. Den svenska truppnärvaron i Lettland och Finland är en del av det åtagandet, och den ska vi bygga vidare på. En viktig prioritering under den kommande mandatperioden måste vara att stärka samarbetet inom Norden och med Baltikum, Polen, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i det perspektivet upprätthålla den transatlantiska länken.
Det är inga nya besked. Det var Magdalena Anderssons regering som lämnade in Sveriges Natoansökan. I sitt tal om försvarets framtid på Försvarshögskolan i november sa hon att Sverige, som det överlägset största landet i Norden, har ett särskilt ansvar för försvaret av vår del av Europa och Nato. Hon slog fast att Sverige ska vara en god allierad. Artikel 5 är grunden för Nato, men artikel 3 – att varje land ska upprätthålla sin egen förmåga – är lika förpliktigande. Vi ska göra vår del.
Vi har framhållit att stärkt försvarssamarbete med våra grannländer i norra Europa är avgörande för att Sverige ska bygga en trovärdig avskräckning. I januari föreslog vi ökad internationell närvaro på Gotland i form av multinationella styrkor, framför allt från våra grannländer. Vi har föreslagit ett handslag mellan stat och försvarsindustri som ska komma hela Norden och Nato till del. Tillsammans med finska SDP har vi inrättat en gemensam säkerhetskommitté för tätare försvarssamarbete, exempelvis ett gemensamt svensk-finskt amfibieförband. Det är svårt att se hur Hökmark lyckas tolka detta som ett parti på väg bort från Östersjöområdet.
Hökmark upprepar Tidöpartiernas konstruerade motsättning mellan närområdet och resten av världen. Den finns inte. När stormakter åter gör anspråk på intressesfärer, när Kina och Ryssland ökar sin närvaro i t.ex. Afrika, har inte Sverige och Europa råd att dra sig tillbaka. Beroendet av ryska naturresurser lärde oss en smärtsam läxa: skadliga beroenden måste brytas. Men den som bryter beroenden måste också bygga nya partnerskap. Ett litet, exportberoende land som Sverige behöver fler samarbeten kring innovation, metaller och kritiska råmaterial med länder som Brasilien, Chile och Sydafrika.
Det handlar om vår försörjningstrygghet, och om framtidens jobb. EU och Nato är grunden för vår säkerhet, men vi behöver också fördjupa andra samarbeten och bygga nya kring säkerhet. Ett exempel är koalitionen av villiga, de länder som är beredda att gå längre för Ukraina än vad EU och Nato hittills har gjort. Ju fler partners vi har, desto starkare stöd för Ukraina – och desto tryggare och starkare blir vår egen kontinent.
Hökmark medger dessutom att Magdalena Andersson har rätt i att EU bör använda de frysta ryska tillgångarna. Det borde vara en utgångspunkt för samling i stödet till Ukraina, inte ännu en anledning att leta konflikt.
Det verkligt allvarliga i Hökmarks text är dock något annat. Svensk säkerhetspolitik har vilat på breda överenskommelser. Det var med bred samsyn som riksdagen valde att gå med i Nato, och styrkan har varit att omvärlden vet att Sverige står fast oavsett vem som regerar. Hökmark skriver själv att Ryssland vill splittra Nato och EU. Det är precis därför man inte ska elda på inrikespolitiska konflikter i säkerhetsfrågorna för konfliktens skull. Vi blir en enkel måltavla när meningsskiljaktigheter blåses upp till svek. Den som i Moskva vill så tvivel om Sveriges pålitlighet behöver inte formulera budskapet själv när det skrivs av moderata företrädare.
Sveriges nya regering kommer – oavsett hur den ser ut – att föra en utrikes- och säkerhetspolitik med Nato och EU som grund. Den innebär ett fördjupat nordiskt och baltiskt försvarssamarbete, fortsatt starkt stöd till Ukraina och ett starkt åtagande för ett starkt svenskt folkförsvar. Kring allt detta finns det brett parlamentariskt stöd. Men svensk säkerhet gynnas inte av att man målar upp en splittring som inte finns.
Våra grannar förtjänar tydlighet. Det ska de få av oss.
Peter Hultqvist (S), försvarspolitisk talesperson