Nu börjar skräcksäsongen. Hela oktober är ett crescendo mot halloween. Själva kulmineringen är i och för sig ett antiklimax, för ingen vet riktigt hur man firar detta amerikanska, totalt kommersialiserade fenomen. Att klä ut sig och gå runt och tigga godis är inte mycket till firande.
En och annan kanske bjuder in till ett stelt maskeradparty. Men ingen äter sill och köttbullar, så någon vanlig svensk högtid är det inte tal om. Ingen behöver fasta, och ingen särskild kaka ska bakas, ingen särskild köttbit griljeras. I det firande som omger oss syns få kopplingar till familj, natur eller religion. Likväl ska det offentliga rummet packas in i svart-orange estetik. Liseberg görs om till en park för höstmys och skräck under en månads tid. Skyltfönstren dekoreras med pumpor, gravstenar och spindelväv.
Vad handlar det om?
Halloween är på sätt och vis en av vår tids mest relevanta högtider. Den fångar en tid där längtan efter magi har blivit både underhållning och affärsidé. Den speglar det stora intresset för magi och mystik, för döden, för det mörka och oförklarliga, för spöken och demoner, andar och besvärjelser, vampyrer och varulvar.
Intresset för det övernaturliga är beständigt, men går i vågor och trender. Vår tids fascination skulle man kanske kunna spåra till millennieskiftet. Kanske började det med Harry Potter-böckerna, som publicerades en efter en, mellan 1997 och 2007. Samtidigt, 2001, 2002 och 2003, kom de vansinnigt framgångsrika filmatiseringarna av Sagan om ringen-trilogin.
Den ena världen är en magisk version av vår värld, den andra en ofattbart detaljrik fantasyvärld. Dessa två mastodontfenomen präglade de följande decennierna. De påverkade barn, tonåringar och vuxna – och fortsätter att göra det.
Så var den magiska manegen krattad. Det populärkulturella årtiondet efter utmärktes av vampyr- och varulvsproduktioner. Jag minns att jag tittade på tv-serien True Blood – tills den blev för mörk och märklig. Jag såg ett par av Twilight-filmerna – innan jag tröttnade på alltsammans. Vampyr- och varulvsproduktionen fortsatte dock oförtrutet många år till, bland annat med långkörare som ”Vampire Diaries”. Sedan följde den mörka magin, kanske med tonårsböckerna om ”Cirkeln” som ett slags föregångare, i alla fall i Sverige. Jag slukade böckerna (fast jag inte var tonåring) – tills det plötsligt inte bara blev för mörkt och läskigt utan också för enahanda.
Och nu ser barn tv-serier om andar, spöken och demoner. Min tioåring berättar om en UR-serie de ser i skolan om människor som får svarta ögon och en oväntad aptit på människoblod. Hela hyllor på bibliotekens barnavdelningar består av skräck- och magilitteratur. Dagens barn får inte ge sig ut på planlösa cykelturer utan diverse GPS-manicker; men de får gärna kasta sig ut i en imaginär värld av skräck. Och halloweendisco är ett självklart inslag i skolbarnens högtidskalender.
Själv letar jag klassiker och äventyrsberättelser på andrahandssajterna till mina egna barn, och jag försöker att inte förfasa mig alltför mycket över vad som erbjuds dagens unga. Men jag kan inte låta bli att undra över vad det stora intresset för magi och övernaturliga krafter säger om vår tid – och vad det gör med människorna i vår tid. Det är ju inte bara barnen som matas med övernaturlig skräck; sajter som Netflix och HBO förser de vuxna tittarna med en stadig ström av serier med mörka, magiska undertoner.
Att uppskatta skräck är förstås inte detsamma som att tro på det övernaturliga. Men också den faktiska tron är utbredd.
En doktorsavhandling från Uppsala som publicerades 2024 visade att 41 procent av vuxna svenskar tror på paranormala företeelser. Skillnaden mellan kvinnor och män var slående: 52 procent av kvinnorna trodde på sådant som att det finns människor som kan tala med döda eller att tarotkort kan förutsäga framtiden. 37 procent av männen ansåg att det sannolikt händer oförklarliga saker. Männen var (som väntat) mer intresserade av ufon än av tarotkort.
Cristoffer Tidelius, religionssociologen som utförde studien, kunde inte avgöra om detta är en markant ökning från förr. Den tro som siffrorna beskriver behöver däremot inte ingå i ett gemensamt religiöst sammanhang. I gamla tider trodde många, säkert fler än i dag, på det övernaturliga, men då var dessa fenomen inlemmade i ett religiöst universum. Föreställningar om vättar och troll, näcken och huldran kunde förstås vara skrämmande, men människorna som trodde på dessa varelser trodde också att det fanns ett värn, att dopet och Bibeln och prästen kunde skydda mot det som ville dem illa.
Den som är ångestriden och söker svar hos en tarotläsare är utlämnad på ett helt annat sätt. De som inspireras av ”Witch-Tok” (en ockult del av TikTok) att hitta sin inre häxa och lära sig formler och besvärjelser gör det i ett eget litet andligt universum, långt bortom en församlingsgemenskap och ett större narrativ om gott och ont.
Nonsens, tycker de flesta, men det är inte säkert att det därmed är psykologiskt ofarligt. Det faktum att handeln med sådant som healing, kristaller och eteriska oljor blivit en miljardindustri i gränslandet mellan wellness och andlighet borde också stämma till eftertanke: vad är det företagen kapitaliserar på? För människor som mår psykiskt dåligt kan löften om alternativa vägar till välmående vara särskilt lockande.
Esoteriska rörelser har utmanat den traditionella religionen under flera hundra år. Dessa små sammanslutningar av människor som menat sig ha tillgång till en dold kunskap är till och med en del av vårt kulturarv. Det påpekar Henrik Bogdan, religionsvetare vid Göteborgs universitet.
Bland de mest kända personerna med anknytning till sådana strömningar finns Emanuel Swedenborg och konstnären Hilma af Klint. Denna typ av rörelser finns fortfarande, om än i annan form. Jag tycker mig också känna igen samma längtan efter dold kunskap i vår tids konspirationstänkande. Föreställningen är att sanningen är fördold och att allt hänger ihop; målet är att nå insikt om de strukturer som styr världen – visst känns det igen?
Människans reflex att sträcka sig efter det som ligger bakom den synbara och kännbara materien tycks oföränderlig; benägenheten att leta efter mening, kunskap, styrka och förklaring i det oförklarliga har inte upphört, tvärtom. Vi läser mycket om tillströmningen till kyrkor och om kristna youtubeprofiler. Men desto mindre om den andlighet som alltid har rört sig som undervattenströmmar i den mänskliga historien. I dag har den blivit individualiserad och kommersialiserad, ibland också konspiratorisk.
Pumpornas grinande ansikten säger oss något tidlöst giltigt om människan, både om hennes fascination för det dolda och mörka i tillvaron, och om hennes medfödda impuls att betvinga det onda.