Anders Neergaard, professor i sociologi och föreståndare vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet, hävdar att jag blandar ihop judar och sionister och att det gör seriös kritik av Israel omöjlig (Aktuella frågor 22/9 och 16/9). Men Neergaard svarar inte på frågan jag ställer: vilken funktion motståndet mot ”sionismen” fyller som coalition builder, där grupper med annars oförenliga intressen får ett gemensamt fiendeobjekt att samlas kring, byggt på gemensamt agg snarare än gemensamma värderingar. I stället invänder han, som om det vore ett svar, att inte alla sionister är judar.
Det är också min poäng: sionismen måste, om den vill bli framgångsrik, bli en samlingspunkt även för icke-judiska grupper, av samma skäl som antisionismen redan är det för vänstern och islamismen.
Enligt Neergaard går ”den viktiga skiljelinjen” mellan rasister och antirasister, inte mellan sionister och antisionister. Att ha en teoretisk hemvist är inget fel i sig. Problemet är att Neergaard presenterar sin skiljelinje som en neutral måttstock, inte som en slutsats ur en specifik tradition: han resonerar inom det som kallas racial capitalism, tanken att kapitalism och rasförtryck vuxit fram tillsammans och att kolonial maktutövning därför i sig räknas som rasism. Motstånd mot Israel blir då per definition antirasistiskt, och judiskt självförsvar en fortsättning på kolonialt våld.
När kritiker påpekar att judar och sionister i praktiken blandas ihop kallar Neergaard det ”dubbelt destruktivt”, som om sammanblandningen vore problemet, inte vem som gör den eller varför. Samma logik gör hans skiljelinje omöjlig att rubba med fakta. Den som redan vet att kolonial maktutövning är rasismens kärna behöver aldrig pröva om just detta fall stämmer, bara bekräfta att det gör det. Det är inte en analys av Israel/Palestina, det är ett recept för vilket svar analysen måste landa i, oavsett vilka fakta som läggs fram.
Neergaards konkreta krav på Sverige kostar inte mycket: att skydda synagogor, ge judiska barn en trygg skolgång och bemöta konspirationsteorier. Ingen invänder mot det, och ingen behöver betala ett högt pris.
Neergaard försvarar rätten att kritisera Israel utan att den ska ”misstänkliggöras”. Det som oroar honom är inte i första hand judars säkerhet, utan att antisionismen inte ska behöva kosta något.
Problemet är att Neergaard inte hävdar att hans förslag ska skydda judar. I stället värnar han kritiken av Israel. Det är koalitionerna som räknas, inte vem som har rätt.
SKRIBENTEN
Lucas Lindahl, tidigare universitetsadjunkt i samhällsvetenskap på lärarhögskolan i Kristianstad och gymnasielärare i historia och religion
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.