Hipp Hipp Live!
Manus: Anders Jansson och Johan Wester. Kostymdesign: Cecilia Björck. Mask- & perukdesign: Åsa Trulsson . Scenografi & produktionsdesign: Rickard Wirén. I rollerna: Anders Jansson, Johan Wester, Sanna Persson, Mattias Linderoth. Sparbanken Skåne Arena, Lund, 24/9.
Elin Wrethov är scenkritiker och skribent på kultursidan.
25 år har gått sedan “Hipp Hipp” hade premiär som tv-serie. Det var en annan tid, konstaterar Anders Jansson inledningsvis i rollen som Tiffany Persson.
Det stämmer. Det var innan broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” hade dimpt ner i allas brevlådor, innan Staffanstorp förvandlades till ett politiskt slagfält, innan public service börjat ifrågasättas från olika håll och innan snabba Tiktok-klipp tog över vår vardag.
Då var ”Hipp Hipp” nyskapande och lätt skruvad igenkänningshumor och en piffig Tiffany Persson var stjärnan som satte Staffanstorp på kartan.
Hipp Hipp-karaktärerna har för all del levt vidare på sociala medier och kärleken till dem har bestått över åren. När ensemblen nu ger sig ut på turné är 165 000 biljetter redan sålda. Premiärsalongen på hemmaplan i Lund är så klart fullsatt och publiken är med från första sekund.
Här återses alla figurer – Kajan, Itzhak Skenström, Morgan Pålsson, Tony och Zunken, Jolanta. Till det kommer new age-pappan Kotte, spelad av Mattias Linderoth, och Walter Wendt från den sponsrade vitvarubutiken Fryskungen, fantastiskt gestaltad av Sanna Persson.
Föreställningen är uppbyggd kring Tiffanys jubileumsshow. Hon ska lotsa publiken mot föreställningens grande finale med den polska supergruppen Wilki Disko, som blev känd efter att ha vunnit “Let’s Gdansk”.
Men allt går förstås inte enligt plan. Tiffany tvingas passa barnbarnet Rönn, kommunen kräver blankettsignering, Wilki Disko hamnar på avvägar och sponsorn Fryskungen propsar på reklaminslag.
Det är högst tveksamt om någon under 20 år fångar referenserna som rör sig mellan Magnus Härenstam, The Real Group och Elisabet Höglund. Det här är framför allt ett kärt återseende för alla som redan kan sina Hipp Hipp-figurer.
Jag var själv lite orolig för hur åren skulle ha farit fram med dem, men ibland är det så märkligt att tiden hinner ikapp de levande. Den torre brandmannen Kajan, som jag själv hade lite svårt för när det begav sig, känns plötsligt helt rätt. I ett kris-Sverige där Myndigheten för samhällsskydd och beredskap seglat upp som en spelare (och precis när man lärt sig namnet döpts om till Myndigheten för civilt försvar) hade Kajan utan problem kunnat stå i vilket morgon-tv-program som helst och prata prepping, klädd i pikétröja och fickbyxor enligt uppdaterad klädkod.
Och Itzhak, den hopplöse kulturkufen, framstår som en frisk fläkt i en tid av bildningsförfall. Tiffany, om än nybliven mormor, är sig lik. Jag hade önskat att hon fått ett eget, längre nummer där hon kunnat bre ut sig mellan konferencierinslagen.
”Hipp Hipp” bjuder fortfarande på en egen humorstil, någonstans mellan På spåret-klurigheter och Arlövsrevyn. Det är trevligt och glatt (och ja, det finns ett ordvitsigt inslag om skillnaden mellan glatt som i halkigt och glatt humör).
Att med blott fyra skådespelare smidigt ro i land alla dessa kläd- och perukbyten är en bedrift. En jättelik mobiltelefonskärm där karaktärerna med jämna mellanrum poppar upp fungerar som ett effektivt sammanlänkande kitt.
Efter en något trevande början får föreställningen upp tempot och mynnar ut i ett höghastighetspotpurri över svensk musikhistoria, fullt av dumroliga språkliga krumsprång, precis i Hipp Hipps anda. Jag kommer faktiskt på mig själv med att önska, för ovanlighetens skull, att showen varit aningen längre. När det känns som att alla äntligen blivit varma i kläderna är det slut.