Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | FORSKNING
Ulf Danielsson (SvD Debatt 21/9) och Johan Magnusson och Jonny Holmström (SvD Debatt 23/9) beskriver träffande hur AI undergräver forskningsansökningar som beslutsunderlag. Jag delar mycket av analysen. Magnusson och Holmströms tvåstegsmodell, där finansiären bedömer vad miljöer faktiskt gör snarare än vad de lovar, kan lösa delar av problemet. Och Danielsson har rätt i att det inte är rimligt att lappa och laga ett system som har spårat ur.
Men båda inläggen behandlar symtom. Finansiärerna bär varken skulden eller hela ansvaret. Grundproblemet är att forskning och forskare bedöms utifrån antalet publikationer. Antalet artiklar och citeringar styr rekrytering, befordran och i förlängningen vem som får anslag. Publish or perish, som det heter, med en blandning av skämt och desperation.
Det är denna måttstock som AI nu gör obsolet. När en AI kan producera en godtagbar artikel säger antalet publikationer allt mindre om forskarens förmåga, och citeringar riskerar att mäta vad maskiner läser snarare än vad människor lär sig. Att finansiärer byter informationskälla, som Magnusson och Holmström föreslår, hjälper föga om det som bedöms i huvudsak fortfarande är texter som kan massproduceras. Forskningssystemet måste därför ställa om i sin helhet: finansiering, men också rekrytering, befordran, meritering och synen på vad en framgångsrik forskare är.
Vart ska vi då vända oss? Till vårt uppdrag. Lärosätena ska forska, utbilda och samverka med samhället så att forskningens resultat kommer till nytta. Den tredje uppgiften, nyttiggörandet, ibland kallad den bortglömda. Jag föreslår att den i stället blir en bärande del i bedömningen av forskning. Publikationer kommer fortfarande att behövas, men de kan inte längre avgöra vem som är en god forskare. Forskning som faktiskt används, i vården, industrin, förvaltningen eller utbildningen, har klarat ett test som ingen språkmodell kan klara åt forskaren.
En modell baserad på nyttiggörande har uppenbara svårigheter. Forskare skulle behöva interagera betydligt mer med det omgivande samhället, vilket kan bli en påfrestande omställning för både individer och organisationer. Samtidigt ska forskare inte bli konsulter som enbart implementerar; kunskapsutvecklingen måste stå kvar i centrum. Nyttiggörande ser också olika ut i olika fält. Medicin, kemiteknik och management har alla tydliga samhällskopplingar, men kan inte mätas med samma mått. Det problemet finns dock redan i dag, bara dolt i publiceringskulturen. Nyttan kan dessutom dröja; ett nytt läkemedel tar många år genom kliniska prövningar. Och varje mått som blir ett mål riskerar att manipuleras, det gäller nyttiggörande lika mycket som publicering. Bedömningen måste därför bygga på en kvalitativ granskning av faktiska bidrag, inte på nya indikatorer att optimera mot.
Grundforskning, som Danielssons teoretiska fysik, saknar ofta synlig nytta, och den kanske aldrig kan mätas. Den måste värnas genom egna former, exempelvis fri basfinansiering. Min poäng är inte att all forskning ska bära sin egen nytta, utan att publikationen inte längre kan vara akademins enda valuta och att vi måste acceptera pluralism bland akademiska måttstockar.
Arbetet har redan börjat. Den europeiska koalitionen CoARA vill minska beroendet av publiceringsmått vid bedömning av forskning, och många svenska lärosäten har anslutit sig, däribland alla fyra som företräds i den här debatten. Nu behövs mod för att gå från principer till praktik. Vågar akademin lämna publish or perish för en bredare syn på vad forskning bidrar med, löses både Danielssons meningslöshetsproblem och finansiärernas behov av bättre beslutsunderlag.
Daniel Gyllenhammar
postdoktor inom AI-implementering i hälso- och sjukvården, Högskolan i Halmstad