Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Jag minns gungbrädan som ett av barndomens renaste nöjen. Upp och ner, upp och ner. Problemet var bara att någon alltid var för tung. Den ena blev sittande med skorna i gruset, den andra dinglade hjälplöst två meter över marken. Då fick en hasa sig mot mitten eller ropa på ett barn till.
Till slut hittade vi jämvikten och satte fart igen. Upp och ner, upp och ner. Även i politiken hasas det mot mitten. Magdalena Andersson och Ebba Busch har öppet flörtat om att mötas där. Centerpartiet har gjort det till sitt svar på regeringsfrågan. På Dagens Nyheters ledarsida har drömmen odlats länge. Helst ska S och M hasa sig mot mitten tillsammans.
Nog låter det stabilt. Men söder om Sverige har väljarna fått anledning att syna fantasin.
Få länder i Europa har odlat den politiska mitten lika omsorgsfullt som Tyskland. Under Angela Merkels glansdagar blev mitten politikens självklara hemvist. Men efter år av ekonomisk stagnation växte missnöjet, samtidigt som den breda samsynen gav väljarna få etablerade alternativ att vända sig till.
I detta missnöje fick Alternativ för Tyskland (AFD) fäste. Och någon tysk motsvarighet till Sverigedemokraterna är partiet knappast. AFD har radikaliserats i takt med att opinionen ökat. Bara de senaste två veckorna har AFD vunnit två tyska delstatsval, med nära egen majoritet i Sachsen-Anhalt och 38 procent i Mecklenburg-Vorpommern. Postkommunistiska Die Linke blev störst i Berlin.
Likväl, inte ens Tysklands historiska arv tycks stå emot den utveckling som sveper över Europa. Emmanuel Macrons väg genom mitten har inte hejdat Le Pens framväxt i Frankrike. Giorgia Meloni i Italien och Nigel Farage i Storbritannien hör till samma europeiska trend.
Slutsatsen är obekväm – mittenkonsensus göder extremism. När mitten sluter leden växer ytterkanterna och de statsbärande partierna försvagas. Det borde åtminstone väcka DN ur Törnrosasömnen – drömmen skaver mot verkligheten.
Att samla de stora partierna i mitten må lösa regeringsproblemet. Men en demokrati vilar inte bara på en duglig majoritet, utan också på en trovärdig opposition. Samma problem förstärks av teknokratin, när allt fler beslut flyttas från den politiska striden till experter och institutioner som medborgarna inte kan rösta bort.
Måhända trivs protestpartier bäst utanför maktens korridorer.
För DN tycks populism och extremism uteslutande betraktas som ett hot mot den liberala demokratin. Bevars, om det vore så enkelt. Till demokratins natur hör också krafter man helst varit utan. När AFD kom in i det tyska parlamentet 2017 mobiliserade de runt 1,2 miljoner väljare som inte röstat i föregående val. På motsvarande vis har SD:s framväxt visat att soffliggarna kan resa på sig. Demokratin vore knappast betjänt av att missnöjet intog soffläget.
Kanske kan Europas etablissemangspartier släppa in populisterna och på så vis tämja deras radikalism. Eller så når de rentav regeringsmakten och får pröva sina löften mot verkligheten. Sverige ger en fingervisning. Efter fyra år i regeringssamarbete backade SD för första gången i ett riksdagsval, med väljartapp till främst M och KD. Måhända trivs protestpartier bäst utanför maktens korridorer.
Vilken väg det än bär framåt har väljarna i Sverige rört sig åt höger, inte minst i ekonomiska frågor. Då bör en borgerlig politik få prövas i verkligheten.
På DN:s politiska gungbräda sitter de två tyngsta partierna stadigt i mitten. Visst, en demokrati behöver balans, men också rörelse. Upp och ner, upp och ner. Om väljarna inte längre kan flytta tyngdpunkten riskerar de till slut gör det enda som återstår – att kliva av gungbrädan.
Men rörelsen var ju hela poängen.