Kriget i Ukraina har förändrat vår syn på beredskap. När el, transporter och kommunikation slås ut blir den lokala livsmedelsbutiken inte bara en plats för handel, den blir en del av samhällets kritiska infrastruktur. Frågan är inte om Sverige behöver en starkare livsmedelsberedskap. Frågan är om vi bygger den innan nästa kris är här.
Sverige har under de senaste åren tagit viktiga steg för att stärka totalförsvaret. Säkerhetsläget i Europa har förändrats, kraven på robusthet ökar och försörjningsberedskapen har åter hamnat högt på den politiska agendan. Det är både nödvändigt och välkommet. Men samtidigt finns en risk att vi lägger för stort fokus på nationella strategier och för lite på den nivå där beredskapen faktiskt ska fungera när den sätts på prov. Den nivån är lokal.
Vid en allvarlig störning i försörjningskedjorna är det kommunerna som ska se till att skolor, äldreomsorg och andra samhällsviktiga verksamheter kan fortsätta fungera. Det är också där samarbetet med dagligvaruhandeln, transportföretag och lokala producenter måste fungera om människor fortsatt ska ha tillgång till mat.
Samtidigt varierar förutsättningarna kraftigt mellan landets kommuner. Många saknar resurser, specialistkompetens eller tydliga riktlinjer. Resultatet blir att beredskapen utvecklas i olika takt. PA Consultings rapport Secure Futures 2026: Securing Europe together, baserad på en undersökning i nio europeiska Natoländer, visar att Sverige tillsammans med Finland är de enda länderna där fler invånare upplever det egna landet som förberett än oförberett på större säkerhetshot.
Men robusta försörjningssystem byggs inte genom planer på papper. De byggs genom relationer, ansvar och samverkan mellan offentlig sektor och näringsliv. Och den samverkan kan inte börja när krisen redan är ett faktum.
Dagligvaruhandeln behöver bli en självklar del av Sveriges civila beredskap, inte en aktör som kontaktas först när försörjningskedjorna redan brutits. Erfarenheterna från Ukraina visar hur snabbt livsmedelsbutiker blir nav för både försörjning och offentlig information när samhället utsätts för extrema påfrestningar. Därför måste kommuner, myndigheter och handeln planera tillsammans, öva tillsammans och bygga upp förtroende redan i fredstid.
Här har kommunerna en avgörande roll. De behöver inte bara planera den egna verksamheten, utan också tillsammans med handeln besvara de frågor som avgör om samhället fungerar när något händer. Vilka butiker ska prioriteras vid ett längre elavbrott? Hur säkerställs reservkraft, transporter och betalningslösningar? Hur fortsätter livsmedelsförsörjningen om digitala system slås ut? Och vilka lokala producenter kan snabbt bli en del av lösningen när de ordinarie leveranskedjorna bryts?
Samtidigt behöver vi undanröja de hinder som fortfarande gör samverkan onödigt svår. I dag finns juridiska, tekniska och organisatoriska begränsningar som försvårar resursdelning, alternativa leveranser och gemensamma logistiklösningar. Sådana frågor måste lösas innan de blir akuta.
I en kris är livsmedelsbutiken inte bara en butik. Den är en del av Sveriges kritiska infrastruktur. Precis som vi planerar för elförsörjning, vatten och sjukvård måste vi planera för att människor fortsatt ska kunna köpa mat. Det kräver ett betydligt närmare partnerskap mellan myndigheter, kommuner och dagligvaruhandel än vi har i dag.
Men motståndskraft handlar inte bara om myndigheter och företag. Den bygger också på att invånarna har en grundläggande egenberedskap. Ju bättre hushållen klarar de första dagarna själva, desto större handlingsutrymme får kommuner och handel att prioritera dem som behöver hjälpen mest.
Beredskap är därför inte ett ansvar för staten ensam. Det är ett gemensamt ansvar. Flera av våra nordiska grannländer har under lång tid arbetat systematiskt med att integrera privata aktörer i den civila beredskapen. Sverige har mycket att vinna på att dra nytta av deras erfarenheter när vår egen motståndskraft nu byggs upp.
Verklig beredskap skapas inte när krisen är här. Den skapas av de beslut vi fattar långt innan den inträffar. Sveriges förmåga att klara nästa stora samhällskris avgörs därför inte den dag försörjningskedjorna bryts. Den avgörs av hur väl kommuner, dagligvaruhandel, myndigheter och invånare lyckas bygga motståndskraft tillsammans, redan i dag.
Micaela Bodelius, expert inom försvar, säkerhet och beredskap på PA Consulting. Tidigare utredningssekreterare i Försvarsberedningen 2017-2019.