MUSIKAL
TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR
Manus och sångtexter Jonas Gardell
Kompositör Fredrik Kempe
Regi Carl Johan Karlson
Musikalisk ledning & Arrangemang Karl-Johan Ankarblom
Dramaturg Eva-Maria Benavente Dahlin
Scenografi Magdalena Åberg
Koreografi Melker Sörensen
Mask- och perukdesign Alexander Wernersson
Kostymdesign Jasminda Asplund Blanco
Ljusdesign Palle Palmé
Ljuddesign Oskar Johansson
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Malin Eriksson
Medverkande Ola Salo, Valdemar Wahlbeck, Martin Stokke Mathiesen, Lucas Krüger, Nils Weibull, Olle Roberg, Per Öhagen, Sara Jangfeldt, Rolf Lydahl, Vanna Rosenberg, Joakim Jennefors, Aline Littwold, Andrea Stahnke Holm, Timothy Garnham, Samuel Rörström, Henric Flodin, Annica Edstam, Niklas Löjdmark Chressman och Alvaro Estrella
Musiker Karl-Johan Ankarblom, Daniel Migdal, Åse-Maria Bygland Larsen, Per ’Texas’ Johansson, Adam Dahlström, Nicklas Thelin, Kristofer ”Krydda” Sundström och Lars Olsson
Göta Lejon, Stockholm
Speltid 2 timmar och 45 minuter
RECENSION. Ska man böja sig eller böga sig?
Det är frågan i musikalversionen av ”Torka aldrig tårar utan handskar”, Jonas Gardells redan klassiska generationsroman om aidskrisen på 1980-talet (som blev tv-serie 2012).
Och här behövs kanske ingen spoiler alert.
När den andra akten sätter i gång på Göta Lejon förvandlas Paul (Ola Salo), den självutnämnda fjollan framför andra, till en aktivist som ropar i megafon och vevar en rosa fana. Till låten ”Böga sig” bär ensemblen tröjor och plakat med texten ”Silence = Death” – ett lån från proteströrelsen Act up (bland annat känd från den franska filmen ”120 slag i minuten”).
Om det älskande paret Rasmus och Benjamin är huvudpersoner i ”Torka aldrig tårar”, är Paul dess goda genius. Ola Salo rör sig över scenen med sträckt rygg, trippande gångstil och en svängande kappa som gör att han ständigt ser ut lyfta från marken. Hela hans uppenbarelse är ett motstånd i en tid präglad av homofobi – och en ledstjärna för killarna i garderoben.
Vi får än en gång följa lantisen Rasmus (Valdemar Wahlbeck) från avfärden mot Stockholm till det första nattklubbsbesöket. Rätt in i famnen på Paul och hans inbjudande gäng. När Benjamin (Martin Stokke Mathiesen) senare knackar på hos Paul, i ett försök att värva honom till Jehovas vittnen, går omvändelsen så att säga åt fel håll.
Men sjukhussängen finns på scenen i föreställningens början och de svarta sopsäckarna är aldrig långt borta. I scenografin återkommer fem antika kolonner som en påminnelse om berättelsens tragiska dimensioner, även om Gardells dramatisering betonar gemenskapen, livsglädjen och kampviljan.
Det är en snygg, rolig och berörande styrkedemonstration, från början till slut. Visst känns det som att ”Torka aldrig tårar” bara har väntat på att vridas upp i musikalisk skala. Varken Gardells låttexter eller Fredrik Kempes kompositioner tar några onödiga omvägar utan här kommer alla känslorna på en och samma gång.
I ”Torka aldrig tårar” förvaltar han den historiska tyngden med lätt hand och förser den med svenska änglavingar.
Mycket ur romansviten har förstås rensats bort och den dramatiska laddningen förloras ibland i snabbspolningen. Återstår gör ett imponerande pärlband av sångnummer, där Martin Stokke Mathiesens explosiva bön om förvandling är en av många höjdpunkter.
Aidskrisen har gestaltats förut på svenska scener, bland annat genom Tony Kushners ”Angels in America”. På Dramaten hade också Matthew Lopez andliga uppföljare ”Arv” svensk premiär 2022, i lysande regi av Carl Johan Karlson. I ”Torka aldrig tårar” förvaltar han den historiska tyngden med lätt hand och förser den med svenska änglavingar.
Är det en slump att den här musikaliska predikan har premiär samma dag som nyöversättningen av Nya testamentet lanseras? Jonas Gardell fortsätter i alla fall att sprida sin gospel med den äran.
Av Jacob Lundström
Jonas Gardell är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras musikalen av Jacob Lundström som är scenkonstredaktör på Dagens Nyheter.