Vid den lilla vägen nedanför Birgitta Brolins hus i Onsala dyker de upp varje år.
Påsar fyllda med äpplen, där den som vill får plocka med sig några hem.
Och de blir sällan stående särskilt länge:
– Jag har sett att någon bil stannar till och plockar med sig någon påse. Då blir jag jätteglad. Det känns så positivt att någon vill ha dem, säger 84-åringen med tydlig västkustklang.
Idén föddes för många år sedan. Birgitta hade äpplen över och tänkte att någon annan kanske ville ha dem.
– Det bara slog mig att jag kunde ställa ut lite äpplen. Jag kunde ju ändå inte äta upp alla själv, så då fick andra ta del av dem.
Sagt och gjort. Till en början fick äpplena tala för sig själva – någon skylt fanns inte.
Men äpplena försvann ändå.
– Sedan började jag göra det lite mer organiserat och gjorde en liten skylt.
Borta dagen efter
Och intresset råder det knappast brist på.
När Birgitta nyligen fyllde ett antal påsar och ställde ut dem var rubbet borta redan nästa dag. Annars kan det ta tre eller fyra dagar innan korgen står tom.
Under en bra dag kan hon få ihop tre till fyra påsar.
Det är kanske inte så konstigt. I trädgården står tre äppelträd, varav de äldsta är från 1940-talet. Under ett bra år kan skörden landa på uppemot 50 kilo.
Ett av träden bjuder på den danska sorten Maglemer, som kan ätas direkt. Ett annat är Ingrid Marie, ett vinteräpple som får ligga till sig och bli smakrikt.
– Lagom till jul brukar de vara färdiga att äta, de är utsökta.
Det tredje trädet, som Birgitta tror är Transparente Blanche, har däremot tagit ledigt i år.
– Förra året var det mängder. Men i år är det noll. Det blommade inte heller.
Oväntade erkännandet
Själv tar Birgitta hand om så mycket hon hinner.
Det blir äppelmos till gröten och yoghurten, paj med kanel – och vissa år även äppeldryck, även om den är ”lite bökig” att göra.
Men när den egna frysen och magen fått sitt återstår fortfarande frukt. Att låta fullt ätbara äpplen gå till spillo kommer inte på fråga.
– Jag har väldigt svårt för att kasta sådant som går att använda. Har någon annan glädje av det så är det väl jättebra. Att slänga det gör ont.
Och det är inte bara förbipasserande som får ta del av skörden. Två av Birgittas barnbarn har hästar och även de fyrbenta får sin beskärda del.
Birgitta har bott i huset i 15 år och nästan lika länge har äppelskörden fått sprida lite glädje utanför trädgården.
Några planer på att slå igen äppelboden finns inte på kartan.
– Så länge det blir äpplen kommer jag att göra det. Det finns ingen anledning att sluta.
Men vilken frukt håller äppeldrottningen själv högst? Svaret finns inte i den egna trädgården.
– Jag är väldigt svag för granatäpple.