Torka aldrig tårar utan handskar
Göta Lejon, Stockholm. Musikal i regi av Carl Johan Karlson, efter Jonas Gardells roman, med Ola Salo, Valdemar Wahlbeck, Martin Stokke Mathiesen, Lucas Krüger, Sara Jangfeldt, Vanna Rosenberg, Rolf Lydahl, Nils Weibull, Olle Roberg, Joakim Jennefors.
Jonas Gardells gripande rapport om hiv i 1980-talets Stockholm som musikal.
Föreställningen bärs av bra artister och sånger som berör. Men historien är tunnare på scen än i sina tidigare versioner.
Det handlar om 19-årige Rasmus från Värmland som kommer till Stockholm 1982 där han kan bejaka att han är homosexuell. Han möter Benjamin, uppväxt i en familj Jehovas vittnen, som levt i förnekelse om sina känslor. Deras kärlek och vänner skildras under några år när många blir sjuka och dör. Med anhöriga som döljer de korta liv de levt, att de dog i aids.
”Torka aldrig tårar utan handskar” blev tv-serie 2012. Sista avsnittets pampiga musikalnummer ”Mitt enda liv” var också namnet på en scenshow av Gardell. Låten är spektakulär i finalen även på scen.
Fredrik Kempe och Jonas Gardell konkurrerar med sig själva. Kempe komponerade när två filmer blev framgångsrika musikaler; både ”Så som i himmelen” och ”Änglagård” har starka sånger i fyndiga shownummer. Författaren Gardell har redan framgångsrikt berättat den här historien på två vis. Båda mer drabbande är musikalen.
Tv-versionen 2012 använder den rörliga bildens alla möjligheter. Snabba klipp, Sverige på 1980-talet. Bitvis ett reportage med berättarröst. Den hoppar sekundsnabbt i tid och plats. Kärleksparets barndomar ger fler lager.
Gardells roman, nu utgiven som inbunden helhet på närmare 800 sidor, korsklipper på samma vis. Skickligt litterärt berättande och slagkraftig poesi projicerar bilder i läsarens sinne.
Vad kan då musikalen tillföra?
Närhet. Vi är där i rummet med Rasmus och Benjamin. Sånger förstärker känslor och leder handlingen framåt. Här finns flera bra solonummer. Efter paus leder Ola Salo ensemblen i demonstrativa ”Böga mig”, och den effektfulla ”Vi bär varandra” imponerar i melodi och scenografi.
Mycket har tagits bort till musikalen. Förenklats. Nu berättas i kronologisk ordning, barndomen är struken. Personer har försvunnit, miljöer likaså. Det som är kvar känns igen replik för replik från tv-serien.
Valdemar Wahlbeck var en imponerande Per Gessle i filmen ”Sommartider”, och är mycket bra som Rasmus liksom Martin Stokke Mathiesen som Benjamin. Sårbara sångare. Vanna Rosenberg och Sara Jangfeldt spelar mödrar som på olika vis sviker. ”Älskar honom utan att förstå” som en sång heter.
Ola Salo spelar Paul som för de unga älskande samman och är ankaret bland vännerna. Han kallar sig själv för gamla tokfjollan, och Salo spelar rollen på samma våglängd som Simon J Berger i tv-versionen. Paul står för stolthet och livsglädje, håller samman gruppen så länge han orkar.
En efter en i gänget får symptom och försvinner ur handlingen. Historien börjar dystert och fortsätter ner i mörkret. Som extra smärta kommer föräldrarnas förnekanden av barnens liv.
Begravning efter begravning. Ett vemodigt minne över dem som frosten tog, med Gardells ord.