← Alla nyheter

Aftonbladet Nöje · 2026-09-25 Nöje

Europe fortsätter att åldras med stil och klass

ALBUM Europe vägrar att leva på gamla meriter.På ”Come this madness” möter lyssnaren en utforskande hårdrockakt som gärna testar nytt. För det mesta låter det strålande. Sofia Bergström recenserar.

Europe

Come this madness

Silver Lining

HÅRDROCK Sedan återföreningen 2003 har Europe åldrats med stil och klass. Bandet tenderar att blicka storögt mot husgudar som Deep Purple, Led Zeppelin och Rainbow snarare än att försöka kopiera ”The final countdown”, megasuccén som i år fyller 40.

Så även på ”Come this madness”, gruppens första skiva på nio år, som bär fler likheter med 70-talsscenens proggiga bluesrock än den pudelfriserade hårdrock som en gång i tiden gjorde Upplands Väsby-sönerna till en världssensation.

Öppningsnumret ”One on one”, som smyckas med ståtliga stråkar, vittnar om att vi har att göra med ett piggt och hungrigt Europe – och musiker som fortfarande har något att säga.

Ett intryck som växer sig starkare för varje låt.

I ”The cult of ignorance”, en låt med rasande relevanta reflektioner om hur gränserna mellan fakta och åsikt suddas ut, rusar John Norums glödande gitarrspel raka vägen in i hjärtats båda kammare.

I Deep Purple-doftande ”Scandinavian eyes” bjuder den 62-årige gitarristen på några av karriärens starkaste solon. Joey Tempest sveper i sin tur in med en stormvinds kraft och en röst som vägrar att åldras.

Den nyförvärvade producenten Tom Dalgety har gjort ett utmärkt jobb med att förvalta och framhäva bandmedlemmarnas respektive styrkor. Dalgetys arbete med metalakter som Ghost, Opeth och Rammstein har också resulterat i en lika pampig som modern ljudbild.

Många gånger är det Mic Michaeli som stjäl showen. Keyboardisten förgyller skivans elva spår med piano, mellotron och Hammondorgel, och ett elegant melodispråk som skulle göra självaste Don Airey (Deep Purple) Hulken-grön av avund.

Trots att flera av skivans låtar tar avstamp i det dårhus som är vår omvärld, såsom titelspåret och ”In the absence of grace”, känns tonen hoppfull och upplyftande. ”I think there is some good in this world”, sjunger till exempel Tempest i ”Nothing can follow this”.

I ”In a different world”, en slags ”Wings of tomorrow” i modern tappning, skålar sångaren för en ljusare framtid. Med reservation för att det kan vara ironi.

En sak är i alla fall säker. Europe är i strålande form.

BÄSTA SPÅR: ”Come this madness” och ”In a different world”.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik

Läs hela artikeln hos Aftonbladet Nöje →

Metodai Nyheter är en nyhetsaggregator. Hela artikeln finns hos källan. Upphovsrätten tillhör respektive medium.