Vidrig vår
Tematiska album kring skilsmässor är lite av en egen genre.
Bob Dylans ”Blood on the tracks”, Ulf Lundells ”Den vassa eggen” och, för att ta ett mer aktuellt exempel, Lily Allens ”West End girl” har en – kanske inte alltid motiverad – särställning i diskografierna då de förmodas ge en inblick i artistens innersta.
Att också Dungen, eller rättare sagt Gustav Ejstes, skulle göra ett skilsmässoalbum var lite otippat. Visserligen har hans texter alltid varit personliga betraktelser över tillvarons med- och motgångar, men texterna på ”Vidrig vår” är mer naket rakt på sak.
Utan att förringa övriga medlemmars insatser i Dungen är det alltid Ejstes som varit tongivande, såväl som kompositör, sångare och instrumentalist. Och så är det i än högre grad på detta album, där han spelar det mesta själv.
Visst känns musiken igen, men den där extatiska och nästan jobbiga intensiteten hålls delvis tillbaka. Det sorgsna piano som utgör en musikalisk grund för albumets tio spår limmar ihop alltsammans och lyfter fram Ejstes lite nasalt gnälliga röst, som förstås är perfekt i sammanhanget.
De två inledande spåren, ”Vidrig vår” och ”Ingenting var speciellt”, är finstämda pianoballader med både tvärflöjt och stråkar och, vilket är genomgående på hela albumet, spännande ackordföljder. I ”Bouppdelning”, en saklig titel som säger allt, kommer Reine Fiskes alltid lika distade gitarr in och maximerar sorgen och smärtan till den grad att den måste betraktas som en blivande Dungen-klassiker.
”En gång i timmen” är ett ytterligare bevis på Ejstes förmåga att gräva upp 70-talspoppiga melodier och köra dem genom ett psykedeliskt filter. Likaså ”Snurra hjulet” som med ordlös sång får ihop impressionistisk flöjtmusik med ett groove lika flummigt medryckande som ”Monterey”, Eric Burdons hippieklassiker från 1967.
Det mest sinnesutvidgande spåret är den instrumentala, nästan tio minuter långa, ljuvligt föränderliga sviten ”En dag i september”. Med baklängespartier, bossarytmer och exotica-vibbar – och ett melankoliskt men ändå hoppingivande vackert anslag – blir det till ett ljus i mörkret och en antydan om att livet kanske ändå kan gå vidare.
Ett skört hopp anas också i den avslutande ”En chans till”. En uppenbart Beatles-inspirerad pianoballad med slidegitarr i typisk George Harrison-stil. Beatles-pastischer borde förstås förbjudas i lag men här blir det ändå en jättefin avslutning på ett album med en konsekvent gestaltad tematik som perfekt balanserar det privata med det allmängiltiga och klär det i en musik som både blickar bakåt och framåt. Ett album som, vill jag hävda, bör lyssnas på i sin helhet.
Vid debuten, för 25 år sedan, bemöttes Dungen med stor skepsis av det dogmatiska indiefolket som inte förstod sig på den psykedeliska postproggen. Med tiden har vinden vänt och i dag är det väl ingen som har problem med Ejstes fusionjazziga tvärflöjt och Reine Fiskes distade och fuzziga gitarr i rakt nedstigande led från Jimi Hendrix.
Läs även