Sverige har ett strikt proportionellt valsystem. Varje röst räknas. Denna vällovliga ambition att exakt mäta folkviljan visade sig med all önskvärd tydlighet i detta val där en vinnare kunde koras först fyra dagar efter valet.
När vi nu gått över i en regeringsbildningsprocess får vi något av en omvänd proportionalitet, två partier med sju till åtta procent vardera av rösterna avgör hela regeringsbildningsfrågan. Extra problematiskt blir det eftersom dessa två partier, Centerpartiet och Vänsterpartiet blockerar varandra; V röstar nej till varje regering där de själva inte ingår, Centern röstar nej till varje regering där Vänsterpartiet ingår.
Det mest sannolika utfallet av detta är att Magdalena Andersson misslyckas med att bilda en regering. I hennes spelkartotek ingår att lägga fram ett förslag om en Socialdemokratisk enpartiregering först i en fjärde omgång som då skulle ställas mot ett extra val. Det vore att ge en av valets två stora förlorare hela makten och härligheten. Ett scenario som för huvuddelen av väljarna måste te sig ytterst orättfärdigt.
Här gives dock ett annat alternativ som borde prövas när Magdalena Andersson gått på pumpen.
Vi båda företräder två olika perspektiv. Ett sakpolitiskt näringslivsperspektiv och ett demokratiskt spelperspektiv, en entreprenör och en rådgivare med rötterna i journalistiken.
Vi menar att när alternativen S-MP-C, M-SD-KD-L och S-MP-V, prövats och förkastas av riksdagen bör den fjärde omgången ägnas åt konstellationen M-C-KD-L. Den gamla Alliansen återupprättad. Låt oss förklara varför:
C är det parti som har den mest näringsvänliga politiken för små och medelstora företag. De skulle äga näringspolitiken i en sådan regering. Att välja bort det till förmån för Vänstern kräver så många krumbukter att Centern skulle förlora sin heder.
V vill tillsammans med S och MP avveckla de flesta friskolorna genom utdelningsförbud. C vill utveckla dem och det vill också en majoritet av den riksdag svenska folket valt. Avveckling och utveckling är varandras motsatser.
Centern vill också behålla karensdagen som det röd-gröna laget i övrigt vill avskaffa. Samma mönster finns också i skattepolitiken där C vill sänka skatterna för företagare och företag, medan det sitter i ryggmärgen för V att tillsammans med S och MP finansiera alla åtaganden med höjda skatter.
Så där kan man hålla på i fråga efter fråga. För att få ihop en röd-grön regering krävs att de stora tvistefrågorna sopas under mattan. Det går naturligtvis att göra om man till varje pris vill bilda en regering. Där finns också varianten S-MP med stöd av V och C. Men hur de än vänder och vrider på samarbetsformerna blir det sedan mycket svårare att regera.
Vad som händer om man inte är överens om sakpolitiken har Magdalena Andersson god erfarenhet av med de regeringskriser vi tidigare fått uppleva. Dessa spänningar finns inte inom Alliansblocket. Det är en konstellation som kan driva tillväxtfrågorna som Sverige så väl behöver och som främjar företagandet.
Centern får en regering där den ingår och där SD står utanför. Om den väljer bort det för att i stället ge inflytande åt V har partiet inga företagare kvar när vi går till val nästa gång, vilket kan bli tidigare än vi anar.
Men ekvationen kräver också att SD godtar att stå utanför en Alliansregering. Det borde vara enklare. Premisserna för överenskommelsen med Moderaterna uppfylldes inte. Partiet torde inte heller givet valresultatet vara alltför angeläget att inlemma sig allt tätare i ett regeringsetablissemang. Dessutom blir det en prövning även av SD:s bevekelsegrunder: Är sakpolitiken eller makten viktigast?
En M-C-KD-L-regering har det goda med sig att den representerar en majoritetsvilja i den avgörande finanspolitiken eftersom en Alliansregering förstår och naturligen lägger en budget som är utformad så att SD föredrar denna framför alternativet med en vänstersocialistisk budget som stöds av S, V och MP.
Den föreslagna lösningen är lyhörd mot folkviljan eftersom den ställer valets två stora förlorare utanför regeringen. Dessa två partier får i stället möjlighet att i en mer fri roll återskapa energin inom sina respektive partier fram till nästa val.
Det blir alltså upp till C och SD att för landets bästa lägga prestigen åt sidan och plocka ned ett och annat plakat, för att i stället medverka till en regeringslösning som är den mest stabila vi kan få och som har folklig förankring i mitten av svensk politik.
Mats Bergstrand, rådgivare Kreab och tidigare ansvarig för DN Debatt.
Dan Olofsson, entreprenör