När oenighet om regeringsmakt, skatter, migration och energi behandlas som en fråga om gott och ont blir varje eftergift ett svek. Ett land som inte kan ge efter kan inte heller bygga något.
Mekanismen är enkel. En kompromiss är en handel där båda sidor ger upp något och får något. Den som utpekats som ond går inte att handla med, eftersom varje uppgörelse ger legitimitet åt en motståndare som borde bekämpas. Dessutom mobiliserar moralisk märkning de egna väljarna och kostar ingenting förrän det är dags att regera, medan kompromissens kostnad kommer direkt och dess nytta senare. En del av dagens politiker väljer ofta moralisk märkning, den kortsiktiga ”enkla vinsten”.
Vissa gränser är moraliska och inte förhandlingsbara. Den som vägrar samarbeta med antidemokratiska rörelser ägnar sig inte åt stamtänkande utan åt principfasthet. Det stämmer.
Problemet blir när man använder moraliska gränser och röda linjer gällande lite vad som helst. När orden rasist, klimatförnekare, godhetsapostel och landsförrädare används lättvindigt uppstår moralisk inflation.
Dödläget bryts därför inte av fler kompromisser om detaljer utan av ett löfte, en vision, som lägren kan äga tillsammans
Slutstationen har ett namn. Balkanisering. En splittring i allt mindre enheter som var och en anser sig moraliskt överlägsen grannen. Jugoslavien höll samman så länge en överordnad identitet och enhet gav de nationella lägren något gemensamt att vara lojala mot. När den urholkades blev varje grupp sin egen moraliska domstol, och ett decennium av krig följde. Enligt FN:s befolkningsprognoser väntas Bosnien och Hercegovina, Albanien och Serbien dessutom tappa en femtedel av sin befolkning fram till 2050, till stor del genom utvandring. Sverige är inte Jugoslavien. Poängen är mekanismen, inte utfallet: små enheter, många vetorätter och ingen som äger helheten.
Muzafer Sherifs Robbers Cave-experiment på 1950-talet visade att fientligheten mellan rivaliserande pojkläger minskade först när de fick ett mål som ingen kunde nå ensam. Positiv nationalism är inte främlingsfientlighet. Den är stolthet över det gemensamma, lojalitet mot institutionerna och viljan att se motståndaren som landsman, EU-medborgare, medmänniska. Saltsjöbadsavtalet 1938 var ett praktiskt uttryck för att bygga framtiden tillsammans. Ingen av parterna såg motparten som moraliskt likvärdig, men båda hade ett land att bygga.
Bygga något eget
Dödläget bryts därför inte av fler kompromisser om detaljer utan av ett löfte, en vision, som lägren kan äga tillsammans. Villkoret är att olika läger kan läsa in olika motiv i samma löfte. Löftet som håller är individens: att varje invånare skall ha möjlighet att förverkliga sig själv, bygga något eget och lita på att samhället står kvar när det går snett. Möjligheter och trygghet, frigörelse och framtid. Ett land där ingen behöver be om lov för att lyckas eller be om nåd för att klara sig. Den som prioriterar frihet läser in möjligheterna, den som prioriterar rättvisa läser in tryggheten. Ingen behöver ändra uppfattning om varför, bara vilja samma sak. Löftet måste kunna mätas, som barns chans att nå längre än sina föräldrar, så att debatten flyttas från motiv till framsteg.
Ett kraftverk, en sjukhusbyggnad och en fabrik lever i decennier, en mandatperiod i fyra år. När varje regeringsskifte tolkas som ett moraliskt maktskifte höjs riskpremien på allt som byggs för längre tid.
Princip och pris
Den regering som nu till slut formas, oavsett block, bör göra ett gemensamt löfte till medborgarna med mätbara mål som redovisas årligen i riksdagen.
Partiledarna bör skilja på princip och pris. Principen är demokratins spelregler, där gränsen ska vara orubblig. Barnbidrag, karensavdrag, energimix och klimatskatter är priser som går att förhandla om. Om inget görs fortsätter riskpremien att stiga, och Sverige byggs allt långsammare och riskerar att på sikt urholkas.
Den brännande punkten är Centerpartiets moraliska positionering, det är dags att släppa beröringsskräcken och sätta Sveriges framtid i förarsätet. Välj sida, en sida och påbörja arbetet med att föra landet framåt.
Jacob Ahrnstein, nationalekonom och tech-entreprenör