Långfilmsdebuterande Vytautas Katkus skickar sin huvudperson Danielius till en barndomens badort, off season. Ska ni bara en se ett litauiskt drama i höst är det bångstyriga och vardagsfilosofiska ”Man på drift”, menar Fredrik Sahlin.
Drama
”Man på drift”
Regi & manus: Vytautas Katkus
I rollerna: Arvydas Dapšys, Darius Šilėnas, Domas Petronis, Eglė Gabrėnaitė m fl. Längd: 1 tim 54 min (fr 15 år). Språk: litauiska
Biopremiär
Ett litauiskt drama som får en trea i betyg… Nej, sluta inte läsa. Långfilmsdebutanten Vytautas Katkus har skapat något egenartat som för tankarna till såväl franska Agnès Varda som finske Aki Kaurismäki: Avsminkad vardag med lättare skruv, om än inte med riktigt med samma verkshöjd som hos nämnda celebriteter: Avsminkad vardag med lättare skruv, om än inte med riktigt med samma verkshöjd som hos nämnda celebriteter.
Danielius bor i Norge men drar efter några filmminuter hem till Litauen och den lilla badort vid Östersjön där han växte upp. Det är tänkt som en blixtvisit, han ska bara sälja sina döda föräldrars lägenhet men det är något som håller honom kvar. Han rör sig genom kända miljöer, träffar gamla bekanta, men känner sig ändå som en främling i tillvaron. Han famlar möjligen efter en fadersfigur, en förebild när han själv nyss blivit pappa.
Det, och i princip allt annat som kan tänkas pågå i protagonistens hjärna får vi dock läsa in själva eftersom Katkus håller korten extremt nära kroppen, här släpps ingen informationsjävel över bron. En modig och kompromisslös inställning hos en debutant, kan tyckas, men även om Katkus är en färsk regissör är han en erfaren filmfotograf som vet att låta bilderna tala – och han gör det med en analog 16-millimeterskamera som högst kongenialt ger fotot en grovkornig känsla av dåtid.
Det förstärker den där melankoliska atmosfären som uppstår på en semesterort när turisterna har åkt hem, när solstolarna står staplade vid ett höstligt vindpinat hav, när bristen på yttre stimuli tvingar en att titta inåt. Vilket ju inte alltid ger en vacker vy.
Humorn, den lilla som ändå existerar, är så fnösktorr att den får Kaurismäkis filmer att framstå som ystra studentspex (den svenska titeln ska få oss att tänka på finnens ”Moln på drift”). Katkus förhöjer skeendet marginellt med ett fåtal sång- och dansnummer som skulle kunna konnotera musikal, om det inte vore för att de är så kantiga och medvetet(?) antiestetiska. Roligast är de små sjöscouterna som leker på en liten ö som, trots att den är konstgjord, har ett litet äppelträd som släpper ifrån sig ymnigt med frukt. Kanske minnesbilder från Danielius egen barndom, kanske bara symptom på en existens med lösa sömmar.
Huvudpersonens strövtåg pågår i nästan två timmar vilket bitvis är en utmaning och jo, nog börjar det klia i mobilfingret. Det är inte lätt att fylla intighet med substans men ”Man på drift” vinner ändå i längden. Dels tack vare sin orädda bångstyrighet, dels den fördröjda försåtsmineringen, laddad med vardagsfilosofiska tankar som briserar i skallen långt efter det att eftertexterna rullat klart.
Se mer: Minnesvärda besök på bedagade badorter: ”The ghost writer” (2010), ”Sundown” (2021), ”Syndabocken” (2023).