Hope
Betyg: 4
BIO. ACTION/SKRÄCK/KOMEDI/SCIENCE FICTION. Sydkorea (Hopeu), 2026. Regi: Na Hong-jin. Med: Jung Ho-yeon, Zo In-sung, Hwang Jung-min. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.37.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
För att en film ska lyckas måste den kunna förvandlas till en nöjesfältsattraktion. Det är en uppfattning som har varit i omlopp i Hollywood sedan blockbusters populariserades på 1970-talet. Den sydkoreanske regissören Na Hong-jin (”The wailing”, 2016) har gått händelserna i förväg. ”Hope”, som är den i särklass mest påkostade sydkoreanska filmen genom tiderna, är nämligen både en bombastisk biofilm och en halsbrytande åkattraktion redan från första början.
Hopohang är en liten sydkoreansk kuststad, belägen vid en demilitariserad gränsövergång till Nordkorea, med en befolkning på några tusen fiskare och jägare. En vacker dag kallas polischefen Beom Seok (Hwang Jung-min) till byns utkant. Ett sönderrivet kokadaver har påträffats mitt på en landsväg. Vad tusan har hänt? Lokalbefolkningen kliar sig förbryllat i skallen. Det måste vara ett vilt djur som på något mystiskt sätt har lyckats ta sig förbi stadens omgivande minfält och taggtråd. ”Det är kört om en tiger är på väg mot staden”, säger Seok med hopbitna käkar. Om han bara visste vad för hiskeliga vidunder som lurar i skogen.
”Hope” fick ett minst sagt blandat mottagande när den gick upp i huvudtävlan på årets filmfestival i Cannes. Ett par kritiker upplevde filmen som en frisk fläkt bland festivalens sedvanliga prestigedramer. De inledande fyrtio minuterna är andlös spänning på högsta Hollywoodnivå. Ett långhårat, ovårdat monster, som ser ut som Hulken efter ett flera månader långt Ozempic-missbruk, ödelägger den lilla sydkoreanska staden med en sådan innerlig förstörelselust att man börjar misstänka att Michael Bay smugit sig in på inspelningsplatsen. Ljuddesignen, tillsammans med fotografen Hong Kyung-pyos halsbrytande kameraåkningar, låter ana det sunkiga, blodtörstiga monstret – som, enligt vittnesmål, ”luktar balle” – på lur bakom varje hörn. Detta är en film som bör upplevas på bio med bästa möjliga ljud- och bildsystem.
Inbäddat innehåll
Men flera kritiker snörpte besviket på munnen. Varför knöka sin film full av datoranimerade rymdmonster och öronbedövande explosioner? Det gick inte ihop med den internationellt rosade regissörens övriga festivalprisade meritförteckning med thrillerdraman som ”The chaser” (2008) och ”The yellow sea” (2010). Varför ödsla sin begåvning på en förment konventionell popcornrulle? Hade de globala framgångarna med ”Squid game”, ”Parasite” och ”Train to Busan” slutligen stigit sydkoreansk film åt huvudet? Höll den på att bli – ve och fasa! – Marvelifierad?
Visst blinkar ”Hope” med självmedveten charm till den buffliga vänskapen i ”Dödligt vapen” och den stegrande nervanspänningen i Spielbergs ”Duellen” och ”Hajen”. En helt vanlig loser (Jo In-sung) får lustigt nog axla rollen som absurt seglivad actionhjälte à la John McClane i ”Die hard”. ”Varför är du så bra på att skjuta?” frågar polisen Sung-ae (Jung Ho-yeon) vid ett synnerligen våldsamt ögonblick. Förvirrat utbrister hon sedan: ”Varför är du så snygg?”
Men Marvel? ”Hope” avslutas förvisso med en lika rubbad som krystad twist som ställer handlingen på huvudet i bästa ”Avengers: Endgame”-anda. Men jag tolkar tvärtom detta som en avsiktligt styltig parodi på samtida monetärt dopade amerikanska franchiseblockbusters. Och nämn gärna en Marvel-rulle som har actionsekvenser jämförbara med den hutlösa nagelbitarspänningen i Na Hong-jins biljakter?