Vi är Metal Dragon
Betyg: 3
BIO. KOMEDI/MUSIK. SVERIGE, 2026. Regi: Titus Paar. Med: Titus Paar, Dragomir Mrsic, Andreas Rylander, Mattias Silvell. Längd: 1.42.
Oscar Westerholm är filmkritiker på kultursidan.
Metal Dragon bildas i ett garage i Norrköping någon gång under det satansdyrkande 80-talet. Gitarrackorden låter röv, trumkompet som ett migränanfall, elbasen är ett olämpligt skämt, och sången ett skri från vildmarken – men vännernas eufori över att spela episk metal om drakar och demoner är berusande. Och hur svårt kan det egentligen vara att få skivkontrakt?
Fyrtio år senare bor sångaren Rulle (Andreas Rylander) i en sunkig husvagn ute på en åker. Det där långa, glammiga metalhåret som skulle göra honom till en världsberömd stilikon i stuk med Bruce Dickinson har sedan länge fått ge plats för en fjunig flint. Dagarna går åt till att sitta i telefonmöten med handläggare på Arbetsförmedlingen. Trots motgångar fortsätter han att plita ner sina storslagna rocklåtar om hur mycket han älskar drakar, så till den milda grad att hans bandkamrater frågar sig om Rulle hyser något mer än bara platonsk kärlek till de fjälliga fantasydjuren. Rulle blir förbannad: ”Vad kan vara mer metal än att knulla drakar?”
Inbäddat innehåll
Den i stort sett helt egenfinansierade ”Vi är Metal Dragon” är den svenske regissören och skådespelaren Titus Paars första långfilm i hemlandet sedan han drog till Hollywood 2016 för att regissera Steven Seagal i science fiction-kalkonen ”The perfect weapon”. Han återvänder nu till Sverige med något som hade kunnat vara ”This is Spinal Tap” korsad med ”Göta kanal 3 - Kanalkungens hemlighet”. ”Vi är Metal Dragon” är så att säga både pantad och sanslöst vulgär.
Just därför är det svårt för mig, i egenskap av högt kultiverad filmkritiker, att erkänna att det faktiskt finns en hel del jag gillar med den här snuskiga och korkade djäkla filmen. Inte minst är den barnsligt barnförbjudna humorn uppfriskande gränslös. Metalbandet ger sig ut på en olycksförföljd avslutningsturné efter att gitarristen Leffe (Mattias Silvell) sagt att han tänker klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Paar spelar bandets IBS-plågade trummis Drägg. Några av filmens mer minnesvärda ögonblick går ut på att han drabbas av explosiv diarré. Det finns något befriande punkigt över hur Paar konsekvent ger blanka fan i allt vad god smak vill säga. Däremot hade filmen mått bra av att trimmas ner något. Skämt upprepas ibland tre, fyra gånger i samma scen. Oklart varför, eftersom detta är humor på en IQ-nivå som utan några problem är tillgänglig för en fiskmås.