”Vi kommer att skada varandra på alla tänkbara sätt”
Sex, våld och gränslös sorg. När Lars von Triers ”Antichrist” flyttar in på Dramaten utlovar skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book en ännu mer fysisk upplevelse än på filmduken.
– Sorg gör att man öppnar upp och har väldigt nära till andra känslor. Man har lika nära till ilska som till asgarv, säger Sanna Sundqvist.
När Lars von Triers ”Antichrist” hade premiär på filmfestivalen i Cannes lämnade såväl branschfolk som luttrade kritiker salongen innan filmen var slut. Men Charlotte Gainsbourg prisades på festivalen för sin rollprestation och sedan dess har filmen blivit en modern klassiker om egenmäktig parterapi. Frågan är om det blir publikflykt och skandal också på Dramaten när det omdiskuterade skräckdramat i höst får nytt liv som teater med David Book och Sanna Sundqvist i rollerna.
– Det finns alltid en risk att någon reser sig upp och går. Men jag hoppas att alla i publiken sitter kvar. Vi kommer att göra saker som känns i kroppen, säger Sanna Sundqvist.
För den som inte har von Triers film från 2009 färskt i minnet – eller gjort sitt bästa för att förtränga den – handlar den om ett akademikerpar, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, som har förlorat sin lille son. Förlusten knäcker henne totalt, medan han kliver in i sin yrkesroll som terapeut för att försöka hjälpa henne – vilket han tycker sig göra bäst i klassisk skräckfilmsmiljö: en stuga i skogen. Snart ballar allt ur i en dödsdans av sex och våld på gränsen till splatter. ”Kaos råder”, för att citera filmens talande räv. Men vem kan glömma hålla-för-ögonen-scenen i vilken Dafoes svårt misshandlade erigerade penis ejakulerar blod, eller den där Gainsbourg – i ett försök att förneka den ondska som hon förknippar med sin sexualitet? – klipper av sig klitoris.
Arbetet med scenografin pågår i Målarsalen på Dramaten, där Sanna Sundqvist och David Book letar igenom byggarnas verktygslådor i jakt på rekvisita till fotograferingen. En hammare, en borrmaskin, eller kanske en tång? Scenrummet går helt i rosa och känns snällt och ofarligt jämfört med den mörka och grumligt sepiatonade färgskalan i von Triers film. Men skenet bedrar. Tanken är att det rosa ska symbolisera Sanna Sundqvists och David Books hud. Huden är som bekant kroppens största organ och en källa till njutning – men också till smärta.
– Vi kommer att skada varandra på alla tänkbara sätt, kanske till och med värre än vad de gör i filmen. Men vi kommer också älska, hjälpa och trösta varandra, säger Sanna Sundqvist.
Sanna Sundqvist hade länge närt en hemlig dröm om att förflytta ”Antichrist” till scenen. När det visade sig att regissören Ada Berger hade samma dröm var saken biff. Nu var bara frågan vem som skulle axla Willem Dafoes roll. Gärna någon som Sanna Sundqvist kände väl och var bekväm med, annars fanns risken att startsträckan skulle bli alldeles för lång.
– Ada och jag pratade om det fram och tillbaka och till sist kändes det självklart att det måste vara David som skulle få frågan, säger Sanna Sundqvist.
– Jag har inte burit med mig det här projektet lika länge, men jag hade svårt att tacka nej till att jobba med Sanna och Ada igen, säger David Book.
Trion har jobbat ihop många gånger, till exempel i Dramatens hyllade Liv Strömquist-pjäser. Men ”Antikrist” innebär att inte minst skådespelarnas relation tas till en helt ny nivå. Att man jobbar med en intimitetskoordinator kommer kanske inte som någon större överraskning. På repetitionerna tar man det ett steg i taget, både vad gäller intimiteten och våldet. Sanna Sundqvist och David Book har rört förföriskt vid varandras hud, viskat varandra i öronen och kyssts – var det slutar återstår att se. Dessutom har de brottats.
– Vi jobbar med att skapa ett så tryggt rum som möjligt för oss och publiken, samtidigt som vi försöker skapa ett så pass modigt rum som vi bara kan, säger Sanna Sundqvist.
Hon och David Book flyger på varandra – för att ge DN:s utsända ett smakprov på vad publiken kommer att få möta. Ilska och hat brinner i deras ögon, men det dröjer inte länge förrän de börjar skratta, vilket är helt okej. Det är teater helt enligt regissören Ada Bergers filosofi: det som händer i skådespelarnas kroppar händer på riktigt och ska bejakas, inte förnekas. ”Antikrist” på Dramaten lovar därför inte bara djupaste allvar, utan också humor.
Vad kommer då att stå i fokus när ”Antichrist” blir teater? På scenen finns spår av föremål som man känner igen från filmen: ett fönster, en stege, en dusch – men ännu ingen räv. Faktum är att den i filmen något påhängda berättelsen (sorry, Lars) om häxkonster samt kvinnans och naturens inneboende ondska knuffas ut i marginalen. Huruvida den talade räven kommer att leta sig in i slutresultatet är högst oklart. I stället borrar man på Dramaten i parets relation, deras oerhörda sorg och livets skörhet. Det var den berättelsen som fångade Sanna Sundqvist när hon första gången såg filmen. Hon lämnade biosalongen rädd och omtumlad.
– I livet är sorg en ganska fruktansvärd känsla, men att arbeta med den på scen är faktiskt väldigt skönt. På många sätt är det något med sorg som gör att man öppnar upp och har väldigt nära till andra känslor. Man har lika nära till ilska som till asgarv, säger hon.
– När man är i sorg liksom genomskådar man världen i all dess fulhet och skönhet. Man skådar världen in i dess minsta por. Det är en elektrifierande känsla som i längden är väldigt utmattande. Just nu jobbar vi med utmattning på repetitionerna, säger David Book.
”Antichrist” är en film som arbetar mycket med suggestiva inzoomningar och plötsliga närbilder, inte sällan kusliga eller otäcka sådana. Det är verktyg som teatern saknar, men Sanna Sundqvist och David Book ser det inte som någon egentlig förlust. Tvärtom tror de att publiken kommer betydligt närmare det som sker på en scen än det som sker på en bioduk.
– Det avstånd som finns inbyggt när man ser en film försvinner i en teatersalong. Man kan inte värja sig mot det som sker på en scen, för det som sker händer ju verkligen. Det är inte bara en rad bilder och specialeffekter projicerade på en duk, säger David Book.
I filmen frågar maken – som ett led i behandlingen – sin hustru vad hon är mest rädd för. Svaret uteblir och maken får omformulera frågan. Kanske har hon svårt att besvara hans spörsmål eftersom det hon fruktade mest av allt redan har hänt. När Sanna Sundqvist och David Book får samma fråga är svaret nämligen självklart: att det ska hända deras barn något.
– Att ha barn är som att ha hjärtat utanför kroppen. Samtidigt upplever jag att man för att vara en bra förälder måste lägga sina egna känslor åt sidan. Jag har varit med om situationer då jag varit rädd att mina barn ska förlora livet, och då har det inte hjälpt att jag är rädd. Jag kan ju inte finnas där för mina barn om jag själv har panik, säger Sanna Sundqvist.
Lars von Trier kommer att bjudas in till premiären, men om han kommer att dyka upp är en annan sak. Att den danske filmskaparen lider av Parkinsons sjukdom är känt, men det är också ett faktum att von Trier i höst kurerar en utställning på Thielska Galleriet i Stockholm. Den har titeln ”På andras axlar” och nordiska mästare som Munch, Strindberg och Hammershøi i fokus. Sanna Sundqvist och David Book skulle gärna se att von Trier satt med sina egna axlar i publiken någon gång under spelperioden. Inte minst för att Dramatens tolkning, till skillnad från von Triers film, öppnar upp för en möjlig försoning mellan de sörjande föräldrarna.
– Just nu lutar det åt att vi kommer att landa i något slags försoning, men vi får se vart repetitionerna tar vägen, säger Sanna Sundqvist, med en kofot i handen.
Fakta."Antikrist"
Dramatisering av Lars von Triers film ”Antichrist” (2009) signerad Annika Silkeberg. För regin står Ada Berger och i rollerna ser vi Sanna Sundqvist och David Book. Premiär den 26 september i Målarsalen på Dramaten i Stockholm.