Lisa Borg, känd för att bland annat ha fött barn i SVT, tar till Instagram (förstås) för att berätta att hon absolut inte är i fas. Hakan skrynklar sig, som den gör när man biter ihop innan man bryter ihop: Hon vet inte hur hon ska få ihop föräldraskap, vänskap, kärleksliv och chefsliv.
Hon har precis upptäckt det många (alla?) mammor redan vet: Det går inte att vara bäst på allt. Briljerar du som förälder, finns det gissningsvis många sms du inte har svarat på i din telefon.
Anna Björklund skrev nyligen i SvD att moderskap och heltidsarbete inte går ihop och att det är en bluff. Punkt slut.
För transparensen: Jag har varit förälder i tretton år och jobbat heltid från och med förskolestart med mycket låg flexibilitet (vilket förstås ändrades under pandemin då vi skickades hem) och nu kräver min arbetsgivare endast fyra dagars närvaro på redaktionen. Det är en oerhörd förmån och jag vårdar hemmadagen ömt. Att kunna ta emot barnen strax efter att skolan slutat (fast de oftast bara vänder i dörren!), att prick klockan fem ta fram skärbrädan och börja med middagen är en lyx jag önskar alla. Jag förstår givetvis att verkligheten ser annorlunda ut.
Men jag tror alltså att det går, för att jag har gjort det, men jag vet också att det kostar.
Till exempel: Delar av din psykiska hälsa och känslan av att ha koll på läget.
Det har jag aldrig. Vad ska vi äta till middag? Vem har träning ikväll och var? Hur ska vi hinna handla? Varför har vi inte börjat med matkassar? Har du prov? I morgon? Har han gjort läxan? När ska jag hinna testa nya löparskor? Ska vi bjuda lite vänner på middag, passar fredag? Nej, för ju äldre barnen blir tar deras liv över ditt och matcher, cuper, träningar slukar helgen och blir din livsstil fast du på alla sätt känner att ishall inte riktigt är din grej och sen är det måndag morgon. Du står som ett får på en överfull buss, andan i halsen och den där pockande känslan av att du glömt något. Du småspringer in på jobbet, säger god morgon, förhoppningsvis med mjuk röst även om den känns gäll inuti och så börjar det om.
Den största lögnen är att man kan ha allt.
Här om dagen skulle jag skriva ”hårda ord” till en granne och skrev ”orda hård”. Strax efteråt pillade jag in en snus i örat för att jag trodde att det var ena hörluren.
Det kostar att jobba och ha barn, som sagt.
En månad testade jag deltidsarbeta, men det kräver nog ett jobb som gör att inget spiller över, att du stämplar ut och inte kan ta hem dina arbetsuppgifter? Jag vet inte. Hittills har jag inte träffat någon som sagt att deltidsarbete räddat henne.
Och hur ska Lisa Borg göra det, när hennes liv är hennes jobb?
Att hon berättar om svårigheterna betalar också hennes lön.
Influencers får sällan mina sympatier, men att relatera till andra människor är trots allt inte särskilt svårt. Jag ser det framför mig: Folk som retar sig på att hon bölar för att hon inte riktigt pallar att vara med i ett underhållningsprogram. Stackars lilla rika flicka, typ. Men tid är tid och den går för alla och som förälder hinner man inte med.
Skillnaden är att hon kan göra innehåll av att det aldrig blir riktigt bra i alla lager av livet samtidigt, att det aldrig finns en hundra procentig harmoni, vi andra gråter hemma? Söker sympati från en kollega? Klagar i kör, men fortsätter för alternativet är ju att ta bort något. Vad? Den ekvationen har åtminstone inte jag löst.
Anna Björklund skriver att föräldraskap tar tid, ja, visst, och det gör allt annat runtomkring det primära uppdraget: uppfostran och kärlek. Skjutsandet, hämtandet, matlagandet.
Lisa Borg har dåligt samvete. Välkommen in i värmen.
Du räcker inte till, men det gör inget. Det gör ingen.