Charles Spencer
Svanesång: Min syster Diana. Översättning: Marianne Mattsson. Albert Bonniers förlag. 352 sidor.
Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.
Just som prinsessan Dianas bror Charles Spencer avslutat sitt minnestal under begravningen i Westminster Abbey trodde många i församlingen att det hade börjat regna utanför. Men smattret var inte regn, utan folkmassorna utanför som applåderade.
Det VAR ett magnifikt tal, fullt av nerv och skönhet och en enormt elegant betraktelse över hur Diana döpts efter jaktgudinnan men själv blev jordens mest jagade kvinna. Men det var vasst och oförsonligt också, laddat med maffiaaktig hämndlystnad när han riktade sig till Dianas söner och försäkrade att han, deras ”blodsfamilj”, skulle skydda dem. Mot familjen Windsor, så mycket förstod man – och varken motviljan mot dem eller malligheten över talet har lagt sig under de 29 år som gått.
Talet är rentav stommen i ”Svanesång: Min syster Diana”, en bok som varvar tillbakablickar på syskonens uppväxt med talskrivandet under veckan mellan kraschen och begravningen. Även kapitelnamnen är strofer ur talet, och för säkerhets skull avslutar han boken med att återge det i sin helhet. Allt ljus på mig? Japp – men för all del, det är ju en memoar.
”Svanesång” har slagit ner som en bomb i Storbritannien, inte minst som hovet nyss behövt hantera det faktum att Harry och Meghan flyttat tillbaka, och motiven har ifrågasatts i alla tänkbara ordalag. Har morbrodern konspirerat med sin systerson? Är det starten på ett slags revirkrig om vem som ska få tolkningsföreträde när det är decennier sedan Diana dog? Handlar det mest om att Spencer har tre exfruar, sju ungar och ett släktgods som är dyrt i drift?
Spencers påstående om hur dåvarande prins Charles skulle ha varit ”uppsluppen” efter dödsolyckan genererade krigsrubriker redan innan publiceringen, men är det som är svårast att tro på. Känslokylan hos klanen Windsor är visserligen väldokumenterad – drottning Elizabeth som skakade hand med sin lille son efter att ha varit bortrest ett halvår är det bästa/värsta exemplet – men jag vet inte riktigt vilken sorts psykopati som skulle göra en exmake ”uppsluppen” efter att ha behövt informera sina minderåriga barn om att deras mamma dött. Hovet kommenterade med en ordsallad om hur ”broderlig sorg” kan ”grumla minnesbilderna”, jag är benägen att tro dem i det avseendet.
Däremot är Spencer skicklig i hur han kontrasterar systerns ungdom och känslighet mot de stela överläpparna inom svärfamiljen. Som i beskrivningen av hur Diana deppar efter att fästmannen informerat att han var ”glad att få gifta sig med henne” men ”inte var förälskad” – samma dag som de ska gifta sig. Som när han beskriver de manliga familjemedlemmarnas promenad bakom Dianas kista och hur de unga prinsarna främst var krockkuddar för att horderna längs kortegevägen inte skulle skrika åt prins Charles. Charles, förstår man mellan raderna, är en produkt av en sträv uppfostran. Spencer skriver att drottningen – pikant nog hans egen gudmor – hellre delade ut reprimander till familjen via sina medhjälpare än personligen. Han återger en historia om hur prins Philip hånat den tonårige Charles klädsel inför en hel balsal med gäster, och en bisarr anekdot om hur drottningen ville låta operera sonens utstående öron varpå Philip – uppenbarligen sadist – istället lät utföra sagda öronoperation på en av drottningens corgihundar. Det hade varit roligt, om det inte också var så hemskt.
För Diana-konnässörer framkommer inte så mycket nytt, annat än att Spencer utmanar bilden av den unga Diana som blyg och bortkommen – systern han minns är stark, duglig och stundtals våldsam. Hon slår pappa på käften när han gifter om sig, hon knuffar lillebror av cykeln och sparkar honom mellan benen, och hon puttar den hatade styvmodern Raine – av styvbarnen kallad ”Acid Raine” – nerför en trappa.
Styvmodern – för övrigt dotter till romansförfattaren Barbara Cartland – är också den intressantaste figuren i ”Svanesång", framskriven som en nyrik kärring enbart bestående av karaktärsbrister. Som att hon kräver skjuts de 150 meterna mellan huset och stallet. Att hon envisas med att äta middag i balklänning, stjäl silver, täcker hundraåriga ekgolv med heltäckningsmattor, är besatt av att förgylla saker, och att hon, när frukosten dröjer, ställer sig i trappen och vrålar: ”Var fan är mitt ägg?”. Och hon tar emot älskare en våning upp medan maken – vid det laget fet och invalidiserad – tvingas sitta och äta mackor i korridoren. Under sista åren av sitt liv blir Diana och hon obegripligt nog förtrogna – Charles gissar att det är för att Diana vill såra sin biologiska mamma, och skriver också bittert att det är Raines fel att systern introduceras för Harrods-ättlingen Dodi Al-Fayed som dör tillsammans med henne i bilkraschen i Paris 1997.
Dianas skimrande eftermäle i all ära, men det är på de där sidorna boken verkligen bränner till.