Efter ett antal dagar i självpåtagen radioskugga, är det fortfarande tyst från S-ledaren Magdalena Andersson, troligen Sveriges nästa statsminister. Om hon nu får ihop någon regering i de förhandlingar som man får förmoda pågår.
Att hon inte säger något om vad som sägs eller vem hon pratar med är inga konstigheter.
Däremot kunde Andersson gärna ha sagt desto mer tidigare om vad hon och hennes parti egentligen vill använda makten till. För i valrörelsen profilerade sig S stenhårt – som partiet som passivt avvaktar.
Vad vet väljarna egentligen om S nu?
Att partiet i stort tycker som Tidö i till exempel migrationspolitiken och kriminalpolitiken.
Från S valkampanj? Att det vore dåligt med SD-ministrar, att karensavdraget ska bort från sjukförsäkringen och att det kan bli en bankskatt.
Det räckte hela vägen till en historisk bottennotering, och nu en stapplande regeringsbildning.
Därför är det speciellt att läsa intervjun med Magdalena Andersson som nyhetssajten Politico gjorde – med silkesvantar – på valdagen, och publicerade på onsdagen (23/9).
Andersson får säga att hon är bra på tupplurar och att det varit ”fantastiskt” att få knacka dörr och prata med väljare.
S-ledaren talar sig också varm för EU, som hon – med Ungerns obstruktioner under Viktor Orbáns tid i färskt minne – vill göra mer beslutsmässigt genom att frångå kravet på enhällighet i utrikesfrågor:
”Att ha ett starkt Europa – hitta enighet, hur viktigt det är för vår styrka – jag tror att det är nyckeln”, säger hon.
Andersson tycker också, likt Tidöregeringen, att EU borde använda frysta ryska pengar till att stödja Ukraina. Och beundrar Kanadas premiärminister Mark Carney som hon tycker visar hur Trump ska tas: med fast hand, och genom att knyta band med andra.
Jaha. Och planen här hemma? Den är fortfarande lika oklar, trots att Andersson i utländsk press lovar att ”Sweden is back”.