Ett av de mer intressanta resultaten av årets riksdagsval är de borgerliga partiernas framgångar i mindre städer, bruksorter och på den rena landsbygden. På 1990-talet var det något av en självklarhet att storstäderna var blåa medan Socialdemokraterna hade sina starkaste fästen i Bergslagen och Norrland.
I det senaste valet fick Tidöpartierna fler röster i Dalarna än i Stockholms län, trots Sverigedemokraternas tillbakagång. Förändringen blir ännu mer remarkabel om man tänker på att Centerpartiet har bytt sida i svensk politik.
SD är fortfarande den viktigaste förklaringen till skiftet sett i ett lite längre perspektiv. Partiet är största parti i många landsbygdskommuner runt om i Sverige. Men om man i den storstadsbaserade pressdebatten länge talat om risken för att ”normalisera” Sverigedemokraterna, kan man på landsbygden se motsatt fenomen. Sverigedemokraterna har normaliserat de borgerliga hos väljargrupper som tidigare aldrig skulle fått för sig att rösta högerut. Moderaterna gjorde sina procentuellt sett största framgångar i riksdagsvalet i utpräglade landsbygdsdistrikt i Dalarna, Värmland och Norrland. Det hade varit otänkbart för ett par decennier sedan.
SOM-institutet i Göteborg släppte nyligen en rapport om attitydskillnader mellan stad och land som kanske kan ge några ledtrådar kring vad det här beror på.
Under hela 1990-talet identifierade sig storstadsväljare – Stockholm, Göteborg och Malmö sammantaget – mer till höger än landsbygdsväljarna. De som bodde i mindre och mellanstora städer placerade sig däremellan. Under 00-talet minskade skillnaderna för att från 2014 försvinna. Under Tidö-regeringens år vid makten slog det om så att landsorten nu står till höger och storstäderna till vänster.
Idag identifierar sig en betydligt större andel av storstadsborna som vänster jämfört med landsbygdsbor. 43 procent av storstadsborna placerar sig till vänster, medan bara 31 procent av landsbygdsborna gör det. 38 procent av landsbygdsborna placerar sig till höger, medan 32 procent av storstadsborna gör det.
Det är alltså storstadsborna som sticker ut här, genom att placera sig relativt långt till vänster. Det går igen också i att storstadsbor i betydligt högre utsträckning oroar sig för klimatet, främlingsfientlighet och ”hotet mot demokratin”.
Den politiska agenda som exempelvis drivits av Stockholmstidningen Dagens Nyheter avspeglar sig tydligt hos deras läsare, vad som är orsak och verkan är en annan fråga. Vänstern har sitt starkaste stöd bland innerstans akademiker och i utanförskapsområden med många utlandsfödda och bristande integration.
Ska man tolka skillnaderna som uttryck för det så kallade kulturkriget? Bara delvis. Att mycket av den politiska diskussionen i Sverige styrs från ett antal Stockholmsredaktioner har haft betydelse. När storstadsväljarna och deras företrädare i offentligheten blir mer radikala leder det till en motreaktion.
Kulturkriget starade inte från höger som ibland påstås. Nya, påstått progressiva idéer har förts fram från akademi, media och organiserade särintressen med central placering och tillgång till offentligheten. De har mött motstånd med viss fördröjning. Denna grundmekanism har spelat stor roll för Sverigedemokraternas framväxt. Ideologin bakom den generösa invandringspolitiken är kanske det tydligaste exemplet, men inte det enda.
Ändå vore det fel att förklara förändringen enbart i termer av idékamp. Sverige har förändrats i grunden materiellt sett de senaste 30-40 åren. Vänstern på 1980-talet var fortfarande starkt förankrad i arbetarklassen och drev också en politik för den. Vänster var lika med LO och marxism. Vänstern idag har ett starkt fokus på minoritetsrättigheter, klimat och värderingar. Vänstern bytte karaktär och klassbas innan högern gjorde det. Industriarbetarklassen är betydligt mindre och tjänstesamhället har förskjutit vänsterns väljarbas mot städer, kvinnor och medelklass.
Fredrik Reinfeldts Alliansprojekt, som kopierades från Tony Blair och Bill Clinton, kan sägas ha varit ett försök att ta över denna medelklassallians, i praktiken en kamp om storstadsväljare. Att Centerpartiet blivit kvar i denna tidsbubbla är också förklaringen till att partiet i praktiken bytt ut sin väljarbas och dragits vänsterut i allt annat än den ekonomiska politiken.
Sverigedemokraternas tillväxt och intåg i Sveriges riksdag, tvingade i praktiken de borgerliga att överge linjen från Reinfeldt. Även det mönstret går igen i övriga Västvärlden. Högern har helt enkelt blivit tvungen att skapa en allians mellan den övre medelklass som fortfarande röstar höger, inte minst i storstädernas kranskommuner, och den allt blåare landsbygden och landsortens manliga arbetarklass.
Som ledarsidans kolumnist, Kajsa Dovstad, påpekade nyligen (GP 21/9) har också småföretagarna kommit att spela en större roll på landsbygden och i landsorten i takt med att annan industri försvunnit. Man skulle även kunna lägga till bilen. Energipolitiken spelade en avgörande roll i valet 2022 och Tidö-regeringen har hållit nere bensinpriserna, något som är en viktig fråga både för väljare på landsbygden och i storstädernas kranskommuner. Motståndet mot vindkraft är också utbrett på landsbygden, som i stället föredrar kärnkraft.
Betyder detta att högerpartierna kan ta landsbygden för given framåt? Knappast. Mycket tyder på att landsort och mindre städer drivits högerut av materiella skäl i första hand, bensin, egenföretagande, kraftproduktion, och delvis som en reaktion på att storstäderna och de som syns mest i offentligheten drivit en ideologisk agenda vänsterut och för öppna gränser. Invandringsfrågan är både materiell och kulturellt-ideologisk. Men landsortsväljarna är inte själva särskilt ideologiska, få kallar sig exempelvis konservativa enligt mätningarna.
Enligt SOM-institutet finns även ett utbrett missnöje på landsbygden med bristande tillgång till offentlig service. Skolor och vårdcentraler fortsätter att läggas ned. Till saken hör att det finns ett tilltagande rekryteringsproblem med att få akademiker att flytta till mindre städer. Det rödgröna blocket, där Centerpartiet nu ingår, kan mycket väl tänkas vilja vinna tillbaka en del av dessa väljare med en landsbygdssatsning.
Om de rödgröna väljer en konkret, pragmatisk hållning med tyngdpunkten hos S och delvis C eller en radikal, idealistisk hållning med tyngdpunkt hos V och MP kommer ha stor betydelse för om de lyckas återvinna rösterna utanför storstäderna eller inte.
Samma sak gäller egentligen de borgerliga. En politik som tar sin utgångspunkt i vanliga människors vardagsbekymmer kommer att fortsatt ge fler röster även långt ifrån Stockholm. En mer utopisk politik med ogenomtänkta avregleringar riskerar däremot att skapa bakslag om den får till följd att ännu mer resurser koncentreras till storstäderna. Moderaterna bör fortsätta att lyssna mer på sina kommunalråd runt om i landet, och mindre på de välorganiserade intressena i huvudstaden.
Att Moderaterna, snarare än SD, i det senaste valet gick fram på landsbygden tyder på att de konkreta sakfrågorna inte ska underskattas i relation till det mer känslo- och värderingsdrivna kulturkriget, även om de delvis hör samman.