Om det stämmer att monsterfilmer fångar upp sin samtids kollektiva rädslor så är sydkoreanska ”Hope” en vild freudiansk berg-och-dalbana. Den börjar när småstadspolisen Ko Bum-seok (Hwang Jung-min) kallas till ett kadaver nära zonen som delar Sydkorea från grannen i norr. En ko har dödats av något med ohyggligt stora klor. Kan det, som jaktlaget på plats hävdar, verkligen vara en tiger som har vandrat från Sibirien, via Nordkorea, genom stängslet och över minfälten?
När Ko Bum-seok kör hem till Hoppets hamn under en bedräglig normalitet ligger hamnstaden öde. Det gapar stora hål i husen och kroppar ligger strödda utmed gatorna. Något betydligt värre än tigrar är på besök.
...en två timmar och fyrtio minuter lång åktur av mustig, munter (!) och mycket märklig sydkoreansk action.
Under den dryga timme som följer innan publiken får minsta skymt av vad det är som ställer till med den enorma förstörelsen, där döden tycks komma från en osynlig kraft och tungt beväpnad lokalbefolkning skjuter ut i tomma intet, går tankarna till en uppdaterad monsterfilmsrädsla. Förr uppstod fiktionens Godzillor ur oron för dumpade kemikalier. De växte ur rädslan för militära experiment, muterade ur risken med kärnvapen och miljöförstörelse. Utomjordingar var Kalla krigets sätt att handskas med nojan för den röda faran. Nu är det terrorism och samtidens surrande mördardrönare, de som regnar död över Ukraina, Sudan och Mellanöstern, man får i sinnet.
Men oavsett med vilka glasögon man väljer att betrakta det som just skett i ”Hope” så är det bara försmaken på en två timmar och fyrtio minuter lång åktur av mustig, munter (!) och mycket märklig sydkoreansk action.
Det känns ofta som att monsterfilmsregissörer trycker i gång det destruktiva flödet för att sen tävla om vem som kan leverera mest maxat oavbruten action utan andningspauser. Ett rally som kanske garanterar uppmärksamhet och fulla salonger, men också tröttar ut publiken.
”Hope” är till upplägget smartare än så. Genom att korsklippa mellan Ko Bum-seok som återvänder till Hoppets hamn – där han får sällskap av sin energiska, snygga och underhållande kollega Im Sung-ae (Jung Ho-yeon) – och jaktlaget som ger sig ut i skogen ser den skicklige regissören Na Hong-jin till att öka stresspåslaget med varje nytt stycke information. Nu är det faktiskt mer spännande och roligt under filmens andra halva, efter att vi har sett monstret och insett att det bara var inledningen på hotet.
Till sist skakar jag bara på huvudet och gapskrattar.
När en femte, och sen en sjätte och till sist även en sjunde växel läggs in i actionsekvenserna och i den utflippade fantasin – inspirerad av ”Rovdjuret”, ”Alien”, ”Avatar” och ”Stranger things” – känns inte filmlängden överhuvudtaget.
Och även om jag hinner irritera mig på det skamlösa upplägget för en uppföljare, som närmast förvandlar ”Hope” till pilotavsnittet för en tv-serie, så resignerar jag inför de otroliga effekterna, inför vansinnet och inför den utmärkta slapstickkomik som sydkoreanska actionskådespelare behärskar så väl.
Till sist skakar jag bara på huvudet och gapskrattar.
Titta även på:
”Host” (Bong Joon-ho, 2006)
”Okja” (Bong Joon-ho, 2017)
”Train to Busan” (Sang-Ho Yeon, 2017)